I vad som måste vara världens segaste experiment, där ”seg” betyder ”att göra om samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat”, och ”experiment” betyder ”misslyckande”, har jag ännu en gång fått för mig att jag har tid att blogga. Alltså, att det finns tid och utrymme i mitt liv för att, trots
– ett heltidsjobb
– en sex månaders bebis
– en relativt nysläppt bok
– ett par debattexter i månade
– aktivitet i sociala medier; och
– ETT LIV
ändå regelbundet skriva smarta saker i en blogg som jag inte ens vet om någon läser eller inte.
Jag har gjort det här experimentet förr. Det har alltid slutat på samma sätt.
Enda gången det verkligen fungerade, var när jag 2010 drev Debutantbloggen tillsammans med två andra debutanter. Vi skrev ett inlägg var i veckan, och då blev det de tre uppdateringar i veckan som nästan krävs för att någon ska vilja läsa bloggen regelbundet. Ibland hade vi dessutom gästinlägg. Så då blev det trafik – och jag behövde bara skriva ett egotrippat inlägg i veckan om den där skönlitterära boken som jag knappt ens minns att jag har skrivit. Och – såklart – om mina känslor inför det.
Men förutom det har det aldrig funkat. Twitter har jag fått någorlunda kläm på, att skriva en snärtighet på 140 tecken som dessutom kan vara en länk till nåt intressant. Men att skriva en blogginläggslång snärtighet verkar inte gå. De kreativa safterna räcker helt enkelt inte till (som flickan sa till poeten). Och jag har en kronisk redigeringssjuka; jag är aldrig nöjd med något jag skriver på första försöket, om det inte är så kort att jag kan tänka ut det tecken för tecken i huvudet först.
Dessutom säger jag redan det mesta någon annanstans. Det jag har att säga om rasism säger jag i Främling och i mina artiklar exempelvis på Dagens Arena. Det jag har att säga om världen i övrigt ryms i mina dikter, och, om det endast är för vänners och bekantas ögon, på min privata Facebook.
Så vi gör så här istället (och med ”vi” menar vi ”jag”):
Det här blir en plats för snabba uppdateringar. Intervjuer, recensioner. Länkar till artiklar jag har skrivit. Shoutouts om jag hänger någonstans och tycker att ni ska vara med. (Herregud, jag glömde till och med att berätta att jag diskuterade politisk poesi med Göran Greider på Debaser!) Nån enstaka vad händer nu-uppdatering. (Hoppas jag. för den som verkligen vill ha koll finns min officiella Facebook.)
Men inget bloggande. Inga reflektioner över andras kampanjer, recensioner av andra böcker (de skriver ändå aldrig nåt tillbaka) eller desavouerande av före detta liberaler. Är det viktigt kommer det att hamna någon annanstans. Är det inte viktigt… så var det inte viktigt.
Jo, så gör vi. Sådär. Där flög den stenen från mitt hjärta. Tack!