Publicerad 2013-07-01 i Svenska Dagbladet
För precis 65 år sedan, den 1 juli 1948, kulminerade de oroligheter som har gått till historien som ”tattarkravallerna” i Jönköping. Under några dagar gick en mobb runt i stadens fattigkvarter, misshandlade resande och bröt sig in i deras bostäder. Eldade av en påhejande folkmassa och en passiv ordningsmakt åstadkom mobben kaos i flera dagar, och stora delar av Jönköpings resandebefolkning tvingades fly staden.
Kravallerna i Jönköping har ofta beskrivits som rakt igenom rasistiska. Men som historikern Martin Ericsson har visat var verkligheten mer komplex än så. I själva verket inleddes kravallerna som en privat hämndaktion, som kulmen på en långdragen konflikt mellan några enskilda individer. De rasistiska motiven fanns inte där från början, utan uppstod först efter att tidningarna skrivit in oroligheterna i den samtida rasistiska diskursen.
Berättelsen om ”tattarna” 1948 var i grund och botten byggd på rasbiologisk grund. Under flera decennier hade pressen målat upp skräckbilder av våldsbenägna tattarsläkter som när som helst kunde slå sig ner i en stad och terrorisera dess befolkning med brott, bedrägerier och bidragsberoende. Såväl samtidens rasbiologiska forskning som statliga utredningar av ”tattarplågan” fastslog att tattarna var kriminella, sedeslösa och underbegåvade och att deras närvaro i samhället därför måste stävjas.
Trots de självsäkra rasbiologiska utsagorna var det i praktiken svårt att veta vilka som var tattare. (Statens utredare klagade just över detta faktum 1944.) I grunden är ”tattare” ett nedsättande namn på resandefolket, en nationell minoritet som är besläktad med romer. Men enligt de statliga inventeringar som gjordes under mellankrigstiden ökade antalet tattare i landet trefaldigt mellan 1923 och 1944. Det kan bara förklaras av att fler och fler på lösa boliner kategoriserats som tattare. Benämningen ”tattare” är alltså inte etnisk utan social – den är ett sätt för myndigheterna att förklara social oro utifrån etnicitet.
De tattarfientliga stämningarna var alltså ingen överraskning. Ej heller var det särskilt oväntade anklagelsepunkter som målades upp. Ryktet på Jönköpings gator var att tattare anföll ”vita kvinnor”, lurades och stal från ”svenskarna” och sög ut den övriga befolkningen genom att leva på fattigvårdsstöd. Det är i stort sett samma saker som hördes om kosovoalbaner på 1990-talet, eller om östafrikaner senast i förrgår.
Men det var inte det som drev mobben till att ”spöa upp tattarna”. Tvärtom: upprinnelsen till de ursprungliga kravallerna, som rasade några dagar tidigare, var en intern konflikt mellan en grupp marginaliserade unga män. De värderingar som styrde ”de vita”, som de kom att kallas i tidningarna, hade inget med ras att göra, utan var samma värderingar som präglar vilket nutida gatugäng som helst: en känslomässig, utlevande livsstil präglad av machomanliga normer, spontana aktioner och en stark hederskänsla. När de åkte runt på en lastbil i tre dagar med hemmagjorda vapen och letade efter ”tattarna”, letade de inte efter alla tattare utan efter några specifika män som hade misshandlat en kamrat till dem. (Den misshandeln handlade i sin tur också om hämnd.) De var inte ute efter etnisk rensning, utan efter vedergällning och att återupprätta sin heder. När de efter tre dagars jakt fortfarande inte lyckats hitta sina fiender gav de upp, och den folkmassa som samlats för att se på slagsmål skingrades och gick hem.
Tidningarna hade emellertid sin version klar: oroligheterna var ett etniskt problem och berodde på tattarna själva. I en intervju med fattigvårdsstyrelsens ordförande lät arbetartidningen Smålands Folkblad kungöra att ”de rasrena tattarna är arbetsovilliga”. Samma tidning tog i en ledarartikel parti för ”folkets vrede” och slog fast att det ”svartmuskiga blandfolket” alltid varit till besvär för Jönköpingsborna. Slutligen spred tidningen ett falskt rykte om ”den beryktade tattarsläkten NN, ökänd för sina slagsmål och knivskärningsdåd”, som skulle ha varit på väg till Jönköping för att ”bistå sina rasfränder”.
Det var som att beställa nya kravaller. Den 1 juli slog mobben till än en gång, nu åtföljda av hundratalet personer ur folkmassan. Och den här gången var de ute efter vilka tattare som helst. Våldet hade blivit rasistiskt.
Polisen ingrep i sista stund, just samtidigt som den beväpnade mobben slagit sönder dörrarna till den lägenhet där vettskrämda resande hade barrikaderat sig. Ingen behövde alltså bli dödad. Men åtskilliga resande misshandlades och långt fler kom att leva i skräck länge efter att kravallerna var över.
Vad kan man dra för slutsatser, 65 år senare?
Först och främst, att det som pekas ut som etniska motsättningar sällan är det. Merparten av det rasistiskt färgade våld som begås i Sverige – nu likväl som 1948 – är uppgörelser mellan rivaliserande grupper av marginaliserade unga män. Kärnan i rivaliteten är inte etnicitet, och de etniska spänningar som finns har oftast kommit uppifrån. Från medierna, från etablissemanget, från tidsandan.
Och i de fall våldet är öppet rasistiskt? Även där finns en koppling till tidsandan. Lasermannen John Ausonius har berättat i intervjuer om hur han känt sig uppmuntrad av det tidiga 1990-talets debatt om invandringen. Hur han hade upplevt att många stödde hans handlingar, att han gjorde slag i den sak som Ny Demokrati och åtskilliga mer etablerade politiker ideligen pratade om. Allt tyder på att mobben i Jönköping kände likadant. Den stödjande folkmassan på torget, polisens inledande ovilja att ingripa, tidningarnas skriverier och fattigvårdsordförandens uttalanden – alla verkade stödja deras tattarjakt. Det som började som en privat hämndaktion etnifierades, och gavs legitimitet just för att det kunde etnifieras.
Även idag etnifieras saker som inte har ett dugg med etnicitet att göra. Kravallerna i Husby i våras beskrivs till exempel rutinmässigt som om de skulle vara ett invandrarproblem. Även regeringen verkar dela den åsikten: oroligheterna hamnade inte på social- eller justitieministerns bord, utan på integrationsministerns. Vare sig det är meningen eller inte, är det ett subtilt sätt att säga att oroligheter i svenska förorter beror på att invandrarna inte har blivit tillräckligt svenska. Att problemet är etniskt och beror på de andras natur.
Gång på gång har vi sett exempel från Europa på vad som händer när samhällsproblem etnifieras. Men vi tycks aldrig riktigt lära oss.
De fascistiska mobbar som idag sprider skräck på gatorna såväl som i parlamenten i Ungern och Grekland, hämtar framför allt sin näring ur två förhållanden. För det första, en utbredd fattigdom och social osäkerhet. För det andra, en politisk och medial elit som etnifierar den sociala oron genom att peka ut den som ett invandrarproblem.
För själva våldet ansvarar naturligtvis de individer som begår det. Men ansvaret för hur det har uppkommit, vilar även tungt på samhällets eliter. Nu när Jönköpingskravallerna uppnått pensionsåldern är det hög tid för eliterna att också ta det ansvaret.
Marcus Priftis