Publicerad i Dagens Arena 2013-10-22
De flesta som försökt argumentera mot rasism har nog haft känslan att fakta inte spelar någon roll. Hur många sakupplysningar man än kommer med, hur mycket statistik man än rabblar, tar det inte skruv. Man möts av en blank vägg av vägran – eller i värsta fall av en misstanke om att ingå i en lömsk, politiskt korrekt konspiration.
Den känslan är tyvärr vetenskapligt belagd.
Sedan tidigare har statsvetaren Brendan Nyhan i flera experiment visat att väljare som har en ogrundad uppfattning i en kontroversiell fråga kommer helt enkelt att reagera på fakta genom att kraftfullt förkasta dem och än hårdare klamra sig fast vid sin felaktiga ståndpunkt. Tendensen är densamma längs hela den politiska skalan.
Nu har Yale-professorn Dan Kahan gått ett snäpp längre, och visat att principen gäller själva förmågan att tänka. Kahan lät försökspersoner tolka en matematisk tabell, som antingen visade hur en hudkräm lindrade irriterad hud eller hur hårdare vapenlagar förebyggde brott. Fastän det var samma siffror i båda tabellerna, hade försökspersonerna mycket svårare att tolka matematiken i vapentabellen. Men bara om siffrorna stred mot deras politiska uppfattning.
Det är inte bara det att åsikter trumfar fakta och känslor trumfar förnuftet. Det är värre: En stark politisk åsikt hämmar förmågan att tänka – och stärks av att ha verkligheten till fiende. Någon som känner igen en särskild del av det svenska politiska landskapet?
Det finns en lärdom att dra: De initiativ som dykt upp för att tillhandahålla korrekta fakta som ”medicin” mot de felaktigheter som rasister sprider, må vara lovvärda, men kommer aldrig att räcka till. Fakta kommer aldrig hindra någon från att bli rasist. Vi som vill propagera mot rasism måste börja prata om värderingar.
Ingen blir rasist genom ett rationellt beslut. Att hemfalla till rasistiska idéer är ett försök att hantera en oro, en rädsla, genom att skylla på en syndabock. Idén ”Det är svartskallarnas fel” är inte förnuftig och inte grundad i sakförhållanden – det är ett svar som lindrar ångesten. Den får sin näring av de rasistiska stereotyper som finns i samhället. Det är också dessa som är vår uppgift att bekämpa – men i grunden är den en tagg i varje enskild rasists själ.
Statistik är bra till mycket. Men som ångestdämpare är den inte mycket att ha. Vill vi hindra någon från att falla i rasistgropen, måste vi adressera hens underliggande oro.
Vi behöver ge hen en annan berättelse och ett annat löfte. Och vi behöver berätta om vad som ligger i den rasistiska vågskålen. Splittring, sociala motsättningar och ett samhälle präglat av misstänksamhet och fiendskap. Mer hat, mer lidande och ännu mer rädsla.
Vi behöver visa att rasismen inte erbjuder några lösningar. Och så måste vi erbjuda något som faktiskt kan vara en lösning.
Det är förstås svårare än att bara rabbla statistik. Men det leder åtminstone åt rätt håll.
Marcus Priftis
Och ”antirasister” är lika dana. För du tror väl inte att alla ”rasister” är irrationella och känslodriva, medan ”antirasister” är rationella? Om du inte förstått det så har du ironiskt nog trillat i samma fälla av kognitivt bias, och därmed demonstrerat motsatsen.
Alla människor fungerar på det viset, men det är mer uttalat ju mer känslor som finns knutna till föreställningarna.
Slutsatsen som man nog bör dra av detta välkända fenomen är en helt annan. Man kan aldrig räkna med att kunna kontrollera sånt här, vilket visas inte minst av vad som hänt i Sverige. Att ”antirasisterna” misslyckats, trots en social repression som jag misstänker att många diktaturer skulle avundas, visar detta med all önskvärd tydlighet. Ska man bygga ett långsiktigt fungerande samhälle så bör man inrikta sig på att begränsa konfliktytorna i den mån det går. Att förlita sig på ”antirasism” för att förhindra etniska konflikter i ett samhälle är ungefär som att bygga en bomb som triggas av ett dödmansgrepp…
Om du tror att ”antirasismen” kan ”vinna” ska du veta att dom tankemässiga grunderna för etniska konflikter går att hänföra till grundläggande kognition, varför det inte finns något skäl att tro att dom någonsin kommer att försvinna.
Det är ett onödigt krig som aldrig borde ha skapats, det finns så många andra som är oundvikliga som vi hade behövt lägga den kraften på i stället.
Nyhans och Kahans rön gäller alla starka åsikter, men kanske i synnerhet de som grundats i en känsla av ensam opposition och martyrskap. De som har mer av mittfåreåsikter har nog i regel lättare att ändra dem pga inte så mkt prestige inblandat. Men där spekulerar jag något. Noterar bara att de studerat kategoriska ståndpunkter. Och en del åsikter ÄR som bekant lite mindre faktagrundade än andra…
Dina ståndpunkter om antirasism är tydligt färgade av att du uppenbart inte drabbas av rasism själv. Det är då man kan hänvisa till ”grundläggande kognition”, i trygg vetskap om att det aldrig någonsin kommer att vara din dörr de knackar på när den ”grundläggande kognitionen” tar ut sin rätt.
”De flesta som försökt argumentera mot rasism har nog haft känslan att fakta inte spelar någon roll.”
Man kan ju undra vilka människor du omger dig med när du hamnar i argumentation med ”rasister”?
Ser jag mig omkring på jobbet och i bekantskapskretsen så finns det inga som värderar folk efter hudfärg. Så var i hundan är alla dessa rasister som man ska argumentera med? Ska jag behöva söka mig till några obskyra hemsidor eller Eskilstunas mindre bemedlade områden för att hitta dom?
Undersökningar har visat att ca 10% av Sveriges befolkning har rasistiska attityder, så visst är det lätt att leva ett liv utan att råka ut för dem. Den här krönikan riktar sig dock primärt till dem som brukar behöva argumentera mot rasister. Antingen för att de har sådana i sin omgivning eller för att de har engagerat sig antirasistiskt (eller bara har fel hårfärg) och därför drar till sig dem.
Hej.
Jag skulle vilja tacka dig för boken ”Främling…”. Du har strukturerat och presenterat temat på ett enkelt, men nästintill fullkomligt, sätt. Det var ett nöje att få ordning på egna föreställningar, justera sina fördomar och förstå bättre alla sammanhang. Jag kommer verkligen att rekomendera boken till alla i min omgivning.
Personligen är jag oresonlig och intolerant till rasistiska föreställningar. Jag är glad att få bekräftat att det finns många, alltför många, som tänker som jag.
Jag kände inte till Jyllands… historien. Den ”objektiva” mediala bilden betonade ju oskulden av såväl konstnären som tidningen in i det sista. Men att det var en hel historia…Det är sorgligt med den förvrängda verkligheten.
Tack en gång till!