Publicerad i Svenska Dagbladet 2013-12-17
Minns ni? Ett rasistiskt parti i riksdagen, ministrar som spekulerade i vissa invandrargruppers genetiska tjuvaktighet och kommunalråd som väste ”Go home!” till flyktingar. Moskéer och flyktingförläggningar som brann, vit makt-musiken som dånade och Lasermannen som höll Stockholm i skräck. Och nazisterna i Vitt ariskt motstånd, som under polisbeskydd marscherade på stan, sparkade ner invandrare, rånade banker för kampens skull och bombhotade tågstationer.
De nazister som attackerade den fredliga antirasistiska manifestationen i Kärrtorp i förrgår är deras direkta arvtagare. Svenska motståndsrörelsen vill genom väpnad kamp avskaffa demokratin och inrätta en nazistisk regim. De bedriver paramilitär kårverksamhet med träningsläger bland annat i just Kärrtorp, de bunkrar vapen och uppmanar sina aktivister att bära kniv. Förra året misshandlade de en vänsterpartistisk politiker i Ludvika och lyckades nästan stoppa en antirasistisk demonstration i Bollnäs. Tidigare har de attackerat konserter och demonstrationer bland annat i Farsta och Nyköping.
Mot sådana terrorister skickar man in Nationella insatsstyrkan. Inte tio livrädda konstaplar.
Det är så mycket som är tokigt med det som hänt den senaste tiden. Men det värsta är att det börjar bli smärtsamt uppenbart att samhället inte kan hantera den växande och allt synligare rasismen. Inte på någon nivå. De politiska partierna kan inte erbjuda de ambivalenta väljarna ett alternativ till Sverigedemokraternas rasism. Regeringens experter på politiskt våld kan inte skilja nazistiska miliser från stenkastare på vänsterkanten. Och sagda nazistiska miliser kan uppenbart attackera barn-familjer med glasflaskor ifred – allt medan polisen tvår sina händer med kålsuparteorier och medierna beskriver attacken som en ”urartad demonstration”.
Det värsta är inte själva attacken. Inte heller är det att normaliseringen av rasismen skapar en jordmån där nazister frodas och radikaliseras. Nej, det värsta är misstanken som börjar smyga sig på allt fler medborgare: att vi inte längre kan lita på samhället. Att vi är utlämnade åt oss själva. Vi kan inte längre lita på att politikerna – oavsett parti eller ideologi – kan vara kapabla att dra undan mattan för dem som vill skylla alla samhällets problem på dem med ”fel” pigment i håret. Vi kan inte lita på att chefredaktörerna ska kunna skilja på rasistisk propaganda och vilken annan information som helst. Och vi kan inte lita på att polisen ska skydda oss från våldsamma nazister när vi manifesterar för demokrati i våra hemkvarter.
Vi har varit här förut. Minns ni?
Det finns en uppenbar slutsats att dra. Gång på gång, och på plats efter plats, har det visat sig att när staten inte längre kan skydda sina medborgare från våld, kommer andra att erbjuda sig att göra det. Utanför demokratisk kontroll.
Klockan klämtar för samhället att visa att demokratins försvar mot fascismen inte bara är fina ord. Utan att den faktiskt också förmår skydda oss.
Marcus Priftis