Analys: Vågar Arnholm riskera dålig stämning?

Publicerad i Dagens Arena 2014-02-13

I dag överlämnar regeringens särskilde utredare om män och jämställdhet, Svend Dahl, sitt betänkande. Dagens Arenas krönikör Marcus Priftis har läst en gedigen kunskapsöversikt som än en gång väcker frågan: Men vad tänker regeringen göra?

Sedan utredningen tillsattes i september 2012 har både jämställdhetsministern och utredaren bytts ut. Regeringens särskilde utredare är statsvetaren och ledarskribenten Svend Dahl, till vardags på Liberala Nyhetsbyrån. Hans utredning är i huvudsak en kunskapsöversikt, som på område efter område går igenom det aktuella forsknings- och statistikläget kring män och jämställdhet.

Här finns mycket matnyttigt om mäns olika positioner på arbetsmarknaden, deras familjerelationer, hälsa, sociala utsatthet och attityder till våld och jämlikhet – men just inte så mycket nytt. Vi vet redan det mesta om mäns högre löner och lägre uttag av föräldraledighet, precis som vi vet att det mest är män som slåss och är fascister. Även om utredningen sparar en massa lästid för den som snabbt vill sätta sig in i området, väcker den en fråga: varför är den skriven?

Som kunskapsöversikt gör utredningen förvisso bra ifrån sig. De flesta seriösa perspektiv tas upp, och Dahl balanserar skickligt mellan dem. Inte minst borde Dahls sätt att hantera strukturella analyser och intersektionalitet studeras av åtskilliga kollegor i det borgerliga ledarskribentskrået.

Utredningen hanterar relationen mellan stad och landsbygd, medel- och arbetarklass och infödda och invandrade män på ett föredömligt balanserat sätt, och män studeras både som ”förövare” och ”offer”. Valet av Inti Chavez Perez och Mehrdad Darvishpour till experter visar också på en god vilja att låta queera och rasifierade män tala själva.

Utredningen är fast förankrad i liberalfeminism: jämställdhet definieras som ”lika livschanser” och anses vara något positivt även för män. Där finns en ansats till maktanalys och normkritik, men också spår av folkpartism à la ”skolan måste ha nolltolerans mot skojbråk”. På det stora hela ligger utredningen stadigt i mittfåran: Den sticker inte ut hakan någonstans.

Därför är det slående hur mycket mer radikal utredningen är jämfört med regeringens politik. Bland annat fastslår man att välfärdsstaten ”har varit och förblir en viktig förutsättning för ökad jämställdhet”, och framhåller en tredelad föräldraförsäkring som nyckeln till mer jämlika familjeförhållanden. Genusvetenskapliga självklarheter, men långt från självklara i politiken.

Det är synd att det står rakt ut i kommittédirektivet att utredningen inte ska komma med konkreta förslag. Eller var det kanske en tanke?

För det är inte kunskap som saknas. Dahl och hans stab bekräftar bara med uppdaterade siffror vad vi redan vet. Och när en aldrig så välgjord utredning bara kommer fram till samma gamla fakta, är det ett tecken på att den standardmässiga politiska åtgärden ”tillsätta en utredning” kommit till vägs ände.

Bollen ligger i regeringens knä. Och frågan är som vanligt: vad tänker regeringen göra? Vågar Maria Arnholm göra någonting alls? Ofta kan man ana att jämställdhetsministern själv har betydligt mer progressiva åsikter än vad som är konsensus inom regeringen. Men skulle hon riskera stämningen inom alliansen med ett faktagrundat jämställdhetspolitiskt utspel, nu när det är valår och allt?

Risken är alltså stor att utredningen dör utredningsdöden. Att den får lite uppmärksamhet nu, men sedan blir liggande tills nästa gång någon ställer frågan: Vad ska vi ta oss till med männen? – och därefter ersatt med ytterligare en kunskapsöversikt som också den säger samma sak.