Publicerad i Svenska Dagbladet 2014-02-26
I förra veckan stod en grupp aktivister inför Gällivare tingsrätt, åtalade för egenmäktigt förfarande i samband med protesterna mot det brittiska gruvbolaget Beowulf Minings prospektering i Kallak i somras. Det var den andra rättegången – i december dömdes två aktivister till dagsböter.
Brottsrubriceringen gömmer en ironi. Egenmäktigt förfarande, så heter det när ”annans besittning olovligen rubbas på så vis att den rättmätige ägaren hindras att använda föremålet som det är tänkt”. Men vem är den rättmätige ägaren till naturresurser i Sameland?
Norrland har alltid varit en svensk koloni. Medan de europeiska stormakterna delade upp Amerika och Afrika mellan sig, fick Sverige nöja sig med Norrland. Och förhoppningarna har alltid varit stora. Redan på 1600-talet skrev riksrådet Carl Bonde till chefen Oxenstierna att man hittat silvermalm i lappmarken och hoppades att ”näst Guds tillhjälp, skall detta bliva de svenskas Västindien”.
Det gick förvisso trögt till en början. Men när industrialismen så småningom exploderade i Europa öppnades en enorm marknad för Norrlands rikedomar. Sågat virke, kol och ved, mineraler att förädla och massor av energi från fallande vatten. I Norrland fanns allt. Bara att komma och ta! Staten delade ut mark och lovade skattefrihet, och i nybyggarnas spår kom skogsbolagen med sina aggressiva uppköp. Norrland blev ett eldorado för försigkomna exploatörer.
Sveriges behandling av samerna från 1600-talet och framåt följde också ett känt kolonialt mönster. Samer förslavades och tvingades transportera järnmalm söderöver, de tvångskristnades under dödshot, det drogs gränser genom deras renbetesmarker och inflyttade ”bofasta” saboterade deras fiske och renbete. Samernas språk och kultur förbjöds, de tvingades gå i ”lappskolor” och den mark som samer alltid nyttjat hamnade i exploatörernas händer. Förtrycket motiverades än med framåtskridande – nomadfolken stod i vägen för civilisationernas oundvikliga framsteg – än med rasbiologi. Samerna ansågs vara ”kortskallar”, genetiskt underlägsna de europeiska ”långskallarna”, och skulle därför hållas i schack.
Men rashygienen var inte någon bisarr vetenskaplig hobby. Den var ett uttryck för en ekonomisk konflikt mellan en arealkrävande urfolkskultur och en nation i stark tillväxt, suktande efter vattenkraft och malm.
Att exploatera naturens resurser har alltid varit en del av västvärldens kulturarv. Människans rätt att tämja naturen efter eget gottfinnande, liksom den ständiga strävan uppåt och framåt, går som en röd tråd genom vår idéhistoria. Det går inte heller att bortse från att vårt materiella välstånd vilar på ett framgångsrikt utnyttjande av jordens rikedomar.
Att omfamna välståndet blir därmed liktydigt med att omfamna exploateringen. Vi trivs med elektricitet, alltså var det rätt att dämma upp älvarna. Vi kan inte leva utan våra smarta telefoner, alltså är det riktigt att bryta nickel, kobolt och tenn. Segraren skriver historien. Och man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg.
I en sådan värld är urfolken dömda att hamna i kläm. Deras arv är inte att erövra naturen, utan att vara ett med den, och deras kulturella identitet är starkt knuten till platserna de lever på. Att öppna en gruva eller en kraftverksdamm i deras kulturlandskap förstör inte bara deras möjligheter att försörja sig. Det är ett övergrepp på deras religion, på deras leverne, på själva deras sätt att vara människor.
De är äggen som knäcks gång på gång. Men vem äter omeletten?
Historiskt har svaret varit: vi som lever här. Sveriges omvandling från en fattig avkrok till världens modernaste land hade inte varit möjlig utan exploateringen av Norrland. Hela den svenska basindustrin vilar på den norrländska skogen, malmen och älvarna. Den har alltså gått att försvara, om än med beklagande brasklappar.
Men i dag har andra tagit plats vid matbordet.
Sverige har på kort tid blivit världens bästa land för gruvexploatörer. Inget annat land i världen ger så hög avkastning på investerat kapital. Sverige erbjuder infrastruktur och service, gratis konsulthjälp från myndigheten SGU och en av världens lägsta statliga mineralavgifter. Statens anspråk på mineraler är hisnande 0,5 promille – att jämföras med exempelvis Ghanas 5 procent och Indiens 10 procent. Det är billigare att prospektera här än i Elfenbenskusten. Och skulle man hitta något, är det bara att gräva upp och ta med sig. Mineraler tillhör den som hittat dem. Ingen, inte ens markägaren, har något att säga till om den saken.
Det unika klimatet är en magnet för företag av tveksam halt. Bakom den planerade nickelgruvan i Rönnbäck, som enligt näringsdepartementet ska göra Sverige ”självförsörjande på nickel”, står till exempel ett företag med säte på Caymanöarna och som utreds för grova ekobrott i samband med skumraskaffärer i Afrika.
I Vindelfjällets naturreservat fick ett bolag med oklar hemort och oklara ägarförhållanden tillstånd att genomföra en provborrning, som orsakade kostnader på en halv miljon kronor för den lokala samebyn innan de ansvariga plötsligt gick upp i rök. Och även aktörer som Beowulf Mining är bara prospektörer. Vad de än hittar, kommer de att sälja koncessionerna vidare. Deras produkt är inte ansvarsfullt bruten malm – den är de egna aktierna.
Staten tycks vara väldigt angelägen om att gruvnäringen ska växa. Men talet om att ”bli självförsörjande på nickel” står på skakig grund. När utländska bolag driver gruvor i Sverige exporteras nämligen malmen utomlands, och förädlas långt från Sverige. Om Sverige vill ha tillbaka ”sitt” nickel får man köpa det. Till världsmarknadspris.
Skälet till den naiva mineralstrategin är idén om att stora etableringar ger ringar på vattnet. Gruvan ska bli ett uppsving för bygden, den ska bära upp samhällen på dekis precis som förr i tiden. Nya företag ska startas, nya jobb ska skapas, kapitalet ska förmeras på plats. Krisande glesbygdskommuner ska öka sina skatteintäkter, hejda utflyttningen och leva upp igen.
Tyvärr tyder inget på att det fungerar. De ekonomer som studerat dagens gruvindustri jämför gruvorna snarast med oljeplattformar på land. Gruvorterna blir barackbyar med inrest arbetskraft som varken betalar skatt eller spenderar sina löner på orten. Bara någon procent av gruvans värde förmeras lokalt – men lokalsamhället tvingas bära hela kostnaden. Och när gruvan är tom efter ett tiotal år drar cirkusen vidare, och lämnar inget efter sig annat än hålet i marken. I värsta fall även förgiftade vattendrag och havererade ekosystem.
Det är ett nytt kapitel som skrivs i den norrländska koloniseringens historia. Det är inte längre svenska riksintressen som står emot samernas egendomsrätt, och som får regeringen att gå emot FN:s rasdiskrimineringskommitté. Det är utländska brevlådeföretags aktiekurser.
Den svenska mineralpolitiken är alltså att kolonisera sitt eget land å andras vägnar. Kanske kan man kalla det för ett egensinnigt förfarande.
I dag meddelas domen mot aktivisterna i Kallak. Domen över gruvkolonialismen lär vi få vänta längre på.