Krönika: Tredje pappamånad är ingen revolution

Publicerad i Dagens Arena 2014-05-21

Det mesta tyder på att det kommer att bli en tredje pappamånad efter valet. Socialdemokraterna och Folkpartiet vill det, LO och TCO driver på i den riktningen och det finns till och med framstående Moderater som är för.

Det innebär att 90 av totalt 480 ersättningsdagar kommer att vara öronmärkta åt respektive förälder. Utrymmet för att fatta skattesubventionerade könskonservativa beslut minskar alltså från 420 till 390 ersättningsdagar.

Inte direkt någon jämställdhetsrevolution.

Debatten om pappaledigheten är 40 år gammal. Redan 1975 diskuterades att öronmärka föräldradagar för att förmå hushållen att dela mer lika på föräldraledigheten. Men på de fyra decennier som gått sedan dess har ynka två månader individualiserats – under stort väsen och högljudda protester.

Kontrasten är slående mot de uppblåsta förhoppningar den svenska offentligheten haft på en jämställd föräldraledighet. Delar vi bara lika kommer männen att få ett bättre känsloliv, en högre arbetskapacitet och ett mer holistiskt sätt att se på livet. Kvinnorna kommer att komma ikapp lönemässigt och erövra sin rättmätiga del av arbetsmarknaden, och barnen kommer att få ytterligare en primär förälder och bättre förutsättningar för att skapa en egen identitet.

Papparevolutionen kommer med lycka åt alla.

Sett till den politik som faktiskt förts är det svårt att se det fagra talet som annat än retoriskt snömos. Trots att alla vet att ekonomiska styrmedel är överlägsna för att driva fram verklig förändring, har den svenska pappapolitiken i princip bara handlat om att göra reklam för pappaledighet.

Resultatet av denna mycket-snack-och-lite-hockey-politik är följdriktigt: nästan alla håller med om att det vore bäst att dela lika, men bara ett fåtal gör det. Av de föräldradagar som tas ut under barnets två första levnadsår – alltså den egentliga föräldraledigheten – togs 17 procent ut av män. 10 procent av papporna delar lika – men 25 procent tar inte ut någon föräldraledighet alls.

Det har för all del gått framåt de senaste tjugo åren. Men det går långsamt, och har dessutom tappat fart – i nuvarande takt kommer det att ta 80 år innan uttaget av föräldradagar blir jämställt.

Ineffektiviteten blir tydlig när man jämför med dem som satsat på ekonomiska styrmedel. När Island införde en tredelad föräldraförsäkring år 2000 – bara ett år efter att frågan debatterats inför valet – gick man ögonblickligen från noll till bäst i världen på pappaledighet. I Island är en tredjedel av ledigheten vikt åt vardera föräldern och kan inte överlåtas. Mycket riktigt tar papporna ut … en tredjedel av dagarna.

Om politikerna menar allvar med sitt tal om pappaledighetens fröjder finns det nu alltså ett facit för hur man ska göra.

I motsats till vad kritikerna påstår, handlar en individualiserad eller tredelad föräldraförsäkring inte om att ”staten ska styra familjernas val”. Det står var och en fritt att vara ledig med sina barn hur länge hen vill. Men vad staten kan och bör göra, är att välja vilka beteenden som ska subventioneras med skattemedel. De som gynnar jämställdhet, eller de som leder till motsatsen?

En tredje pappamånad kommer inte att ändra på löneskillnaderna eller ansvarsfördelningen mer än vad den andra pappamånaden gjorde. Det är alibipolitik, utformad för syns skull och utan chans att åstadkomma något. Om man verkligen är ute efter jämställdhet, måste man antingen individualisera föräldraförsäkringen helt eller åtminstone följa i Islands spår.

Till dess finns det skäl att avfärda talet om den saliggörande pappaledigheten som tom retorik.

Marcus Priftis