Publicerad i Svenska Dagbladet 2014-06-05
Svenskheten som socialt och kulturellt begrepp har gått en renässans till mötes de senaste åren. Det verkar i allt fler sammanhang vara viktigt att avgöra vad som är svenskt – och underförstått vad som är främmande för vårt land.
Men det är slående hur ofta ”svenskheten” inte definieras, utan helt enkelt används som etikett på vad som helst som den talande uppskattar. Precis som ”naturlig”, tycks ”svensk” kunna användas som ett i sak innehållslöst honnörsord.
Så vad är det vi pratar om egentligen?
Klart är att intresset för svenskhet har föga med traditionell svensk kultur att göra – det åtföljs inte av ett uppsving för kurbitsmålning, hambo eller Heidenstam. I stället verkar det handla primärt om social tillhörighet. Teorin är att ett samhälle måste ha ett sammanhållande kitt för att medborgarna ska känna solidaritet med varandra och acceptera statens legitimitet. ”Svenskheten” är den kollektiva identitet som dels ska förena oss som lever i Sverige, dels placera oss mentalt just här.
Jakten på svenskheten drivs av två tydliga och distinkta läger. Å ena sidan etnonationalisterna, som ser svenskhet som ett mer eller mindre nedärvt system av släktband, etniska särdrag och närapå monolitisk kultur. Å andra sidan ett liberalt läger, som avundsjukt blickar över Atlanten i jakt på en nationell identitet byggd på en gemensam politisk idé.
Den amerikanska varianten av etnisk tillhörighet – den som svär trohet till landet och konstitutionen är amerikan – är lockande för många som vill se en mer inkluderande svenskhet än den gamla blod och jord-varianten. Men amerikanskheten är rotad i USA:s specifika historia, som skiljer sig avsevärt från Sveriges. Den som vill bygga en ny svenskhet efter amerikansk modell måste ta sin utgångspunkt i var svenskheten befinner sig i dag.
Det mest speciella med svenskheten är föreställningen om att svenskheten är så speciell. Sverige är världens mest jämlika land med världens bästa välfärdssystem, den vackraste naturen, de smartaste uppfinningarna och värderingar som är så förträffliga att de måste exporteras. Till och med när vi är lagom är vi ensamma i världen om det.
Denna hybris löper som en röd tråd genom svenskhetens historia. Så länge idén om den vita rasens överlägsenhet har funnits har svenskarna varit det främsta exemplet på ett särskilt vitt elitfolk – under 200 år ansågs det vetenskapligt bevisat att svenskarna var världens förnämsta folkslag. Som kulturgeografen Katarina Schough har beskrivit, var svenskarna inte sena att haka på och odla vidare den idén – i form av föreställningar om det egna, rena landet, men också moraliskt: Sverige och svenskarna var i varje avseende ett moraliskt föredöme, oavsett hur man agerade.
På 1930-talet hade Sverige ett rashygieniskt program som knappt stod Nazityskland efter. 40 år senare var man i stället västvärldens starkaste röst mot kolonialism och segregering. (Någon annanstans. Här hade vi aldrig haft rasism.) Att ett sådant kappvänderi ens går att genomföra i ett land med speglar, beror på den moraliska hybrisen. Det goda är det Sverige gör.
Den svenska guldåldern på 1960- och 1970-talen präglades av en stark tillväxt, en progressiv välfärdspolitik och en optimistisk självsäkerhet. Där fanns en stark känsla av antirasism och godhet – men i grunden ingenting som utmanade bilden av det homogena ideallandet. Under radarn fick den fortsätta växa i all välmåga, just som den gjort i 200 år.
Resultatet är en märklig dubbelhet. Å ena sidan är Sverige ett av de länder där rasistiska attityder är minst utbredda och mest tabubelagda. Å andra sidan hör vår arbetsmarknad till västvärldens mest etniskt segregerade – det kan räcka med en utländskt klingande språkmelodi för att helt diskvalificera en i övrigt kompetent person. Tolerans och mångfald är ”svenska värderingar” att slå sig för bröstet för – och andra i huvudet med – men i bakgrunden spökar ännu idealbilden av det homogena landet.
Sedan globaliseringen och migrationsvågorna och det postindustriella skiftet förändrat samhället i grunden, har dubbelheten fått fritt spelrum. Forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström talar om en ”vit melankoli”: en sorg över ett Sverige som varit, och en fåfäng längtan tillbaka. När gränserna har kollapsat och världen utanför väller in i Sverige, med sina postkoloniala konflikter och sin ekonomiska ojämlikhet – när både det homogena Sverige och det jämlika Sverige tynar bort – återstår bara smärtan.
Naturligtvis finns där en materiell komponent. Det går inte att bortse från kapitalismens förändring, industridöden, utförsäkringarna, välfärdens försvagning, socialdemokratins högersväng, den minskade framtidstron eller den upplevda striden om sinande ekonomiska resurser. Bakom svenskheten som räddande halmstrå finns en högst konkret rädsla: ”Var hör jag hemma? Vem tar hand om mig om det går åt skogen?”
Men där finns också en psykologisk grund. Samma känslor som får vita svenskar att skylla på ”massinvandringen” genljuder också i de progressivas rop om att få sitt gamla solidariska Sverige tillbaka. Syndabockarna må vara olika, men det är samma samhälle de längtar efter – bara olika aspekter av det. I grunden är det samma sentiment som sålde Wallanderdeckare på 1990-talet och driver vita svenskar i Sverigedemokraternas armar i dag. Pudelns kärna är inte rasismen, utan den obearbetade sorgen.
På den rår inga toleranskampanjer.
Författaren Ola Larsmo lanserar i Dagens Nyheter (28/5) idén om jämlikhet som en grund för en modern, inkluderande svenskhet. Vår motsvarighet till den amerikanska självständighetsförklaringen skulle vara Per Albin Hanssons folkhemstal – visionen om samhället utan styvbarn och kelgrisar, där omtanke och samarbete råder.
Det vore inte någon pjåkig grund för en nationell samhörighet. Men om den någonsin ska kunna bli verklighet i ett modernt, mångfärgat Sverige, måste vi först ta itu med sorgearbetet. Utan ett slutgiltigt farväl till den svunna svenskhet som aldrig kommer åter kan vi aldrig möta framtiden med öppna ögon.
Marcus Priftis