Publicerad i Svenska Dagbladet 2014-08-08
I morgon sommarpratar underhållaren Felix ”Pewdiepie” Kjellberg, 24, som genom att filma sig själv när han spelar datorspel blivit stormrik och världsberömd på Youtube. Att han valts ut till det prestigefulla uppdraget som sommarpratare kan med fog ses som ett tecken på att den moderna, nätbaserade ungdomskulturen börjar bli erkänd av den offentliga mittfårekulturen.
Men med platsen på parnassen följer kritiken. När sommarpratarna presenterades i början av juni skrev spelaren och skribenten Angela Larsson en krönika i Nöjesguiden, där hon stillsamt påpekade hur Pewdiepies jargong var full av slentrianmässiga sexistiska, homofobiska och rasistiska tillmälen.
Medan en ståuppkomiker eller en serietecknare omedelbart skulle möta skarp kritik för ett sådant språk, skrev Larsson, blir Pewdiepie unisont hyllad. Varför avkrävs han inte ansvar för sina kränkande gliringar?
Reaktionerna från gamervärlden lät inte vänta på sig. Enligt uppbragta manliga mejlare och kommentatorer var Larsson okunnig, avundsjuk, äcklig och en politiskt korrekt censurivrare som inte borde få skriva i tidningen. En del tyckte att hon borde skämmas, ännu fler att hon skulle misshandlas och våldtas. Någon ville till och med spränga Nöjesguidens redaktion.
Chockvågen av manlig vrede gör sig gällande varje gång en kvinna påpekar sexism i spelvärlden. När den amerikansk-kanadensiska spelbloggaren Anita Sarkeesian startade en insamling på nätet för att granska hur spelvärlden framställde kvinnor, översköljdes hon av en hatstorm vars like sällan skådats. Manliga spelare utsatte henne för sexuella trakasserier, hotade henne med våldtäkt och mord och programmerade spel som enbart går ut på att misshandla henne.
Det är inte utan att man undrar: vad är det med gamerkillarna?
För exakt tio år sedan utkom Stephan Mendel-Enks bok ”Med uppenbar känsla för stil”, en analys av den dominerande manligheten med utgångspunkt i en grupp våldsbenägna fotbollssupportrar. Mendel-Enks tes är att huliganer och andra våldsmän inte är några avvikelser, utan förlängningar av samma logik som präglar alla andra manliga sammanhang. Våldsmännen har inte andra värderingar än de ”normala männen”, de tar dem bara lite längre.
Trots att boken fått status som modern klassiker har det insiktsfulla i Mendel-Enks analys – manskulturernas likheter – mer eller mindre fallit i glömska. Ändå tar det inte lång tid att upptäcka hur stora likheterna är mellan fotbollssupportrarnas och datorspelarnas kultur.
I båda fallen rör det sig om en mansdominerad värld som både fysiskt och socialt är separerad från omvärlden, och där såväl normer som estetik är formade efter en dominant manlighet. Spelarna på planen och de spelbara karaktärerna är män, medan kvinnor avbildas som sexobjekt och alla termer för femininitet är skällsord. Och ”våldtäkt” är en acceptabel synonym till spelmässig överlägsenhet.
På läktaren liksom i gamerkulturen bedöms man efter vem man är just där, efter sin passion och sin kunskap och sitt bidrag till kulturen – om man är direktör eller kåkfarare i det civila spelar ingen roll. Det som räknas är i stället prestation och erfarenhet: den med högst status är den som är bäst på att spela och den som har spelat flest spel, respektive den som har åkt på flest bortaresor och skramlat till flest tifon.
Den som bara köper ”Call of duty” och ”Fifa” är ingen riktig gamer, på samma sätt som de som bara går på derbyn och landskamper är plastsupportrar. (”Er hobby, vår livsstil.”)
Där finns också en utbredd dåtidsromantik: spelkänslan var bättre på den tiden grafiken var usel, och den moderna fotbollen är kommersiell och saknar hjärta.
Utrymmet för ett vi och dom-tänkande finns där redan från början, och förstärks av omvärldens fördomar om masspsykotiska, testosteronstinna fotbollsgrobianer och okyssta, misslyckade datornördar. Det kan vara svårt att få människor utanför gemenskapen att förstå hur kreativt, socialt och roligt det är att spela datorspel, eller vilken himlastormande religiös upplevelse det är att stå i en klack.
Avgränsningen mot omvärlden och den traditionellt mansdominerade kulturen gör det möjligt för supporter- och gamervärldarna att fungera som manliga frizoner. I ett samhälle där män å ena sidan uppfostras till ett gammaldags mansideal präglat av autonomi, platstagande, överlägsenhet och benägenhet att ta konflikter, och å andra sidan ideligen får höra att ett sådant machobeteende är förkastligt, har många män ett behov av att hålla isär arenorna för den gamla och den nya manligheten.
Frizonen är en avskild plats där man kan leva ut sin inlärda grottmanlighet utan att det betraktas som pinsamt eller problematiskt.
Men det fungerar bara så länge alla är införstådda med att de befinner sig i en manlig frizon. (Kvinnor är välkomna i frizonen, men både prestations- och lojalitetskraven är högre på dem.) När frizonen intas av människor som tycker att det är roligt att spela eller stå i klacken, men vänder sig mot machonormerna och vill byta ut dem mot det omgivande samhällets jämlikhetsidéer, hotas hela frizonens existens.
Vad Angela Larsson gjorde som provocerade så många var inte att hon kritiserade en hyllad profil, utan att hon utsatte Pewdiepie för samma slags kritik som han hade fått om han varit författare, musiker eller filmregissör.
Genom att analysera frizonskulturen som om den hade varit vilken offentlig kultur som helst, slog hon upp ett hål i barriären mellan frizonen och världen utanför. Och den dåliga lukten strömmade ut genom hålet.
Allt tyder på att det kommer att hända igen. Såväl fotbollssupporterskap som datorspel är så givande och populära aktiviteter att även andra än machomän vill ta del av dem.
Frizonerna är under attack – och den enda hållbara lösningen är att göra dem överflödiga. I en värld där vi inte längre lär ut en destruktiv grabbgängsmentalitet kommer inte heller en frizon för dessa att behöva försvaras. Då kan fotbollsläktarens gemenskap komma att handla bara om tro, hopp och kärlek, och gamerkulturen om fantasi och kreativitet.
Ett reformerat mansideal kan ge oss alla en rikare fritid.
Marcus Priftis