Publicerad i Svenska Dagbladet 2014-09-13
En familj på skidsemester i Alperna sitter på en uteservering högt uppe i bergen. Plötsligt lösgör sig en lavin högt där uppe och rullar ner över dalgången, och matgästerna tittar hänfört på spektaklet. Men plötsligt kommer lavinen närmare, den rullar upp mot restaurangen, och panik utbryter. Barnen skriker på pappa. Men vad gör pappan? Han lämnar sin familj i sticket! Han tar sin Iphone och sina skidhandskar och springer skräckslaget för sitt liv – och undkommer just innan allt blir vitt.
Men det är ingen fara. Själva lavinen har stannat innan uteserveringen, det var bara snöröken som nådde fram. Pappa Tomas kan snopet lomma tillbaka till sin övergivna familj. Ingenting har hänt – ändå är allt för evigt förändrat.
Den internationella titeln på Ruben Östlunds omtalade film ”Turist” är ”Force majeure”. Det sätter fingret på filmens kärna: familjefadern som utsätts för – inte kämpar mot – en kollision mellan de två urkrafterna överlevnadsinstinkten och mansidealet. Sveket som det resulterar i är så allvarligt att det inte bara hotar Tomas eget äktenskap och identitet, utan även kompisarnas relation.
Vad Tomas bryter emot när han flyr är det man kan kalla för lojalitetsprincipen: idén att mannen inte har något värde i sig själv, utan får det genom att skydda en viss ordning. Mannen har en plikt, mot en grupp (släkten, klubben, plutonen) eller mot ett högre syfte (Gud, fosterlandet, revolutionen), och det är genom att sätta plikten högst – högre än sina egna vitala intressen – som han förverkligar sig själv.
Lojalitetsprincipen är inte bara maffians ideologiska grund, utan ett högst praktiskt ideal för kungar, biskopar och direktörer. Utan det hade det varit omöjligt att få män att gå med på att invadera Ryssland, vägra icke-reproduktivt sex eller prioritera kvartalsrapporten framför dagishämtningen. Lojalitetsprincipen gör män lättmobiliserade, även när det inte finns något för dem själva att hämta.
Den manliga offerviljan är också en av drömfabrikens mest omhuldade genusmyter. Vare sig han är en äventyrare på skattjakt, en polis som tar ett fall personligt eller en pilot som skyddar fosterlandet mot utomjordingar, är den manlige filmhjälten närmast oberörd inför döden. Indiana Jones tvekar aldrig att sätta sitt liv på spel för att rädda en kvinna eller en antikvitet. Frodo bär ringen genom halva Mordor och är beredd att kasta sig i en vulkan för att den goda sidan ska vinna. Severus Snape offrar inte bara sitt liv, utan även sitt rykte, för lojalitetens skull.
Trots att familjen ofta framställs som den viktigaste grupp mannen ska skydda, är filmens hjältar inte främmande för att lämna sina nära i sticket eller utsätta dem för fara. Actionpoliser, jediriddare och alla Bruce Willis karaktärer gör det genomgående. Men eftersom de till skillnad från Tomas inte gör det för sin egen skull, utan för plikten, straffas de inte av filmens moral. Antingen dör de som hjältar och martyrer, eller också får de återse sina lyckligt gråtande anhöriga i en smäktande slutscen.
Inte bara hjältarna offrar sig. Både på skurksidan och bland oskyldiga statister vimlar det av manliga förbrukningsvaror. Om några statister behöver dö för att föra handlingen framåt är de oftast män, och behöver någon få lite stryk i förbifarten för att visa hur modig huvudpersonen är, är det förstås också en man.
Behöver någon undsättas är det däremot kvinnor och barn först, de är ju värnlösa och oförmögna att skydda sig själva. Ett frapperande exempel är Peter Jacksons remake av ”King Kong”, där den enda kvinnliga karaktären klarar sig oskadd genom hela filmen, samtidigt som 17 män – inklusive filmens två enda icke-vita karaktärer – dör i försök att rädda henne.
Verklighetens män beter sig inte på det här sättet. Studier av fartygshaverier visar tvärtom att män tenderar att vara överrepresenterade bland de överlevande. Självbevarelsedriften trumfar idealet, för män liksom för alla andra, och männens fysiska styrka gör att de oftare vinner kampen om platserna i livbåtarna. Inför den ögonblickliga faran förlorar moralen sin relevans – när det gäller livet räddar sig den som kan.
Men idealet spiller över på hur vi uppfattar verkligheten. I rapporteringen från världens oroshärdar porträtteras sällan manliga offer, utan de män som dör anses närmast medskyldiga till kriget. Män som lever i social utsatthet här hemma antas regelmässigt göra det på grund av dåliga livsval, och de män som utsätts för sexuella övergrepp ser vi inte över huvud taget. Mannen är alltid ett subjekt. Han ska offra sig – men han får inte vara ett offer.
Går man igenom manlighetens historia är offerviljans centrala position slående. Behöver militären kanonmat? Vips är manlighet lika med fosterlandskärlek, djärvhet, kamplust och förmågan att underordna sig kollektivet. Är kriget slut och produktionen måste komma igång? Då blir manlighet i stället strävsamhet, plikttrogenhet och förmågan att försörja en familj. Är marknaden full av produkter i jakt på en efterfrågan? Genast blir manlighet individualitet och prylintresse. Från första världskrigets värvningspropaganda till dagens karriärism – det som kallas manligt är alltid att agera i någon annans tjänst.
Som aktör har inte mannen något värde i sig, utan definieras och värderas bara efter vad han åstadkommer. Så fort vi tycker synd om honom förlorar han sitt aktörskap, och med det sitt värde. Tomas har alltså ingen chans. Antingen handlar han omoraliskt eller också handlar han inte alls – i båda fallen är han oåterkalleligen förlorad. Det är också därför han så envist vägrar att erkänna sin flykt.
I ”Turist” räddas familjen från sammanbrott genom att mamman Ebba iscensätter en räddningsaktion i en dimmig skidbacke, där Tomas får ”undsätta” henne ur en snödriva trots att hon kan både gå och åka skidor utan hjälp. På så sätt kan han återfå en skärva manlighet och familjecharaden kan fortsätta. Fastän tragedin är hans, är det på sätt och vis alltså hon som i slutändan offrar sig.
Det säger också något viktigt om det heroiska mansidealets konsekvenser.
Marcus Priftis