Så kom den och drog förbi, den fruktade första recensionsdagen.
Jag fick två recensioner. Enligt en förläggarbekant är en enda förstadagsrecension en framgång värd att fira, eftersom det kommer ut allt fler böcker och allt tunnare tidningar och det är många som slåss om spaltutrymmet. Så då är det väl läge för ett glas bubbel?
Det var dessutom två rätt tunga redaktioner som recenserade: Svenska Dagbladet och SVT:s Kulturnyheterna. Så då är det väl läge för två glas bubbel?
I Svenska Dagbladet tyckte gästrecensenten Jens Liljestrand att Det otäcka könet hade ett bra helhetsgrepp och var ett effektivt kondensat av allt vi vet om manlighet. Han gillade också språket och humorn, men efterlyste mindre eftertänksamhet och fler egna åsikter.
I Kulturnyheterna i SVT var litteraturkritikern Per Andersson inne på samma spår: Det otäcka könet är en bra sammanställning och diskussionsunderlag, men sämre på att driva tes. Han beklagade också att det tycktes ha hänt så lite i maskulinitetsdebatten sedan 1970-talet.
Jag ska erkänna att jag stirrar mig blind på kritiken. Jag vill till och med formulera en motkritik mot den, hålla ett försvarstal där jag berättar vad recensenterna har missförstått och hur jag menade egentligen. Men jag har hört av bekanta till Ulf Lundell att man ska vara försiktig med sånt. I synnerhet som första reaktion.
Istället frågade jag ett par utomstående hur jag borde läsa recensionerna. Och de sa ungefär samma sak: ”Du har fått utrymmet, och de är övervägande positiva. Kritik ska det ju alltid vara i en recension, men den väger inte alls lika tungt som de goda orden.”
Så det är väl dags för tre glas bubbel då?
Läs recensionen i Svenska Dagbladet
Se recensionen i Kulturnyheterna (videoklipp)