Så vad hände på recensionsfronten efter de två förstadagsrecensionerna?
Faktiskt en hel del. Jag har inte dammsugit nätet efter mitt eget namn, så jag kan ha missat något (tipsa mig gärna!), men här är de recensioner jag lyckats hitta:
I Borås Tidning skrev recensenten Cecilia Köjling att Det otäcka könet är en lärorik, övertygande och intressant bok som i resonabel ton tydliggör paradoxer och motsättningar. Däremot tyckte hon att jag verkar lite distanserad, och efterlyser ett större engagemang (och mindre hårdragna, skämtsamma vinklingar).
Läs recensionen i Borås Tidning
I Corren tyckte Birgitta Hybinette att jag hade skrivit en oväntat kul, tolerant och mångsidig bok med stilistisk skärpa och utan pekpinneförtydliganden. Hon förvånades över hur stor roll själva könsorganet tycks spela i manligheten (i förlängningen finns här en intressant fråga om transmän), men hade i övrigt inga direkta invändningar.
Göteborgs-Postens recensent Elin Grelsson Almestad stod för den hittills enda sågningen. I en ganska surmagad anmälan kritiserar hon min utgångspunkt, kallar mina erfarenheter för en ”farlig vanföreställning”, insinuerar att jag fuskar med källor och efterlyser att jag skriver mer om mig själv. (Jag kan i samtliga fall försvara min ståndpunkt. Men inte här.) Som plåster på såren tycker hon dock att jag ”mellan varven” skriver en del bra saker om klass, makt och manlighetens skadeverkningar.
Läs recensionen i Göteborgs-Posten
Desto mer positiv var Fredrik Borneskans i sin recension, som publicerats i både Norrbottens-Kuriren och Sundsvalls Tidning. Han uppskattar såväl min utgångspunkt som mitt överblickande perspektiv, och tycker att jag är bra på att reda ut snåriga frågor – dessutom med en ”formuleringsförmåga som slår det mesta”. Bäst gillar han hur jag tacklar konkreta vardagssituationer och hur jag kondenserar historien, men tycker att beskrivningarna av mansidealets principer blir lite tjatiga med alla sina staplade exempel.
Läs recensionen i Norrbottens-Kuriren
Är det dags att dra slutsatser? Kanske inte. Men om jag ska försöka skönja någon tendens, så är det att kritiken överlag uppskattar Det otäcka könet. Invändningarna kommer framför allt från profilerade kulturkritiker i storstadsmedierna som själva har en stark position i genusdebatten – utanför storstäderna och bland mindre namnkunniga recensenter är omdömena mer positiva. Det går att tolka som att min föresats att skriva folkbildande – att nå nya och bredare grupper än de som vanligtvis konsumerar genusteori – kan vara på väg att lyckas.
Det vore inte så pjåkigt om det var så. Men vi väntar nog några recensioner till med att dra den slutsatsen.