Publicerad i Svenska Dagbladet 2015-07-11
Förra veckans grekiska folkomröstning om huruvida landet skulle acceptera de drakoniska kraven som institutionerna EU, ECB och IMF angett som ”slutbud” slutade som bekant i en tydlig seger för regeringens nej-sida. Många har framställt resultatet som en demokratins triumf över en teknokratisk maktapparat, möjligen också som en ny gryning för ett rättvisare Europa.
Men grekernas nej till institutionernas krav var också en seger för den grekiska nationalismen. Över 95 procent av grekerna anser sig känna nationell stolthet, och nationalismen har gått som ett spöke genom hela det moderna Greklands historia.
Före den grekiska statens bildande 1830 hade det aldrig funnits något ”Grekland”. De grekiska territorierna hade lytt under en rad imperier – det osmanska (eller det venetianska i väst), det bysantinska, det romerska – och dessförinnan fanns där ett myller av grekisktalande men vitt skilda stadsstater som oftare bekrigade varandra än kände samhörighet.
Projektet att skapa en nationell gemenskap följde nu samma mönster som i resten av Europa: först uppfanns Grekland, därefter grekiskheten. Den nya statens självbild blev den idealiserade projektion som Västeuropas filhellenska rörelse kom med: Grekland som Europas vagga och den första ”västerländska högkulturen”. Men medan västeuropéerna själva aldrig trodde på sitt ideal-Hellas mer än att de kunde behandla det som vilken koloni som helst (se min artikel i SvD 4/7), köpte grekerna myten om den ädle hellenen med hull och hår. Tillsammans med den ortodoxa kristendomen, som blivit kulturbärande under det osmanska väldet och därför grekiskhetens minsta gemensamma nämnare, blev den romantiserade hellenismen Greklands sammanhållande ideologi.
Kulturellt uttrycktes den nya ideologin bland annat genom konstruktionen av det nya språket katharevousa – ”det rena språket” – en gissning om hur antikens språk skulle ha utvecklats ”utan främmande inslag”. Katharevousa gjordes till officiellt språk, och man försökte till och med ”korrigera” grekernas vardagsspråk för att rensa det från utländska influenser – vilket i förlängningen skulle återupprätta det grekiska tänkandet till antikens höjder.
Politiskt uttrycktes nationalismen i den så kallade ”stora idén”: drömmen om ett Stor-Grekland där alla territorier befolkade av greker skulle införlivas med Grekland, även om där också bodde andra än greker. Vid sekelskiftet 1900 hade idén blåst upp sig till ett Jätte-Grekland, omfattande hela östra Medelhavet och med Konstantinopel som huvudstad. Liknande idéer fanns också i grannländerna, vilket gav upphov till några mindre krig innan ungturkarnas folkmord på kristna 1915 och de påföljande folkutväxlingarna blev en effektiv slutpunkt.
Såväl den kulturella som den politiska nationalismen har ekat långt in i vår tid. I Cypernkonflikten och i den makedonska namnkonflikten har den ”stora idén” spelat en roll för Greklands agerande, och det fascistiska partiet Gyllene gryning förfäktar öppet visionen om Stor-Grekland. Nationalismen är också en väsentlig del av historieundervisningen. Varje grekisk skolelev vet att beskriva nationens historia som en obruten linje från Sokrates till idag – där den ortodoxa kyrkan paradoxalt nog blir en fortsättning på den klassiska filosofin – och med sig själv som en i rakt nedstigande led ättling till de stora männen från förr.
Det är inte nödvändigtvis en behaglig känsla. Likt sonen till världens bäste fotbollsspelare våndas greken: hur ska han kunna nå upp till sina antika förebilders nivå? Författaren och kolumnisten Nikos Dimou talar om ”olyckan att vara grek” – kollisionen mellan de nationella myterna och den hårda verkligheten som en källa till depression och ångest. Greken är tyngd av sin historia och den grandiosa självbild den fött, en börda som föder besvikelse, bitterhet och bekräftelsetörst.
Och för den delen rasism. Trots att Grekland i verkligheten haft mer gemensamt med en koloni än med en kolonialmakt, har grekerna ärvt kolonialmakternas ideologiska position. När journalisten Alexandra Pascalidou berättade i Grekland om den rasism som greker utsatts för i Sverige, möttes hon av idel höjda ögonbryn: ”Rasism? Mot oss? Men vi är ju det överlägsna folket!” Den rasism som svarta och muslimer utsätts för i Grekland är också exakt densamma som i de forna kolonialmakterna, om inte ännu mer intensiv.
I dag är det på dagen 20 år sedan massakern i Srebrenica. Folkmordet på bosniska muslimer var det yttersta uttrycket för en serbisk nationalism som ideologiskt bär kusligt många likheter med den grekiska nationalismen. Fixeringen vid ortodox kristendom, idén om att ”samla alla serber i en stat” och ressentimentet gentemot turkar – avgörande delar av folkmordets ideologi – förenar serbiska och grekiska nationalister.
Låt oss därför för all del sympatisera med ett grekiskt flaggviftande riktat mot maktfullkomliga institutioner, men låt oss inte heller glömma lärdomen från Srebrenica: att nationsflaggan när som helst också kan användas för att splittra och ödelägga.
Marcus Priftis