Publicerad i Tidningen Vision nr 8/2016
Jag vet inte varför man skulle behöva ett särskilt skäl till att anställa personer ur minoriteter, men då och då ställs ändå frågan. Alltför ofta blir svaret något i stil med att ”spegla samhället”, ”skapa innovation” och andra modeord associerade till mångfald. Som om innovation och representation automatiskt skulle flöda ur en viss fördelning av synliga drag.
På ytan syns (och hörs) kön, ålder, hudfärg, ålder, kroppsform, röstläge, språk och vissa funktionsnedsättningar. Ibland kan man även upptäcka sociala markörer för exempelvis religion, musikstil och favoritfotbollslag.
Men uppfostran, utbildning, livserfarenhet, intressen, kunskaper, färdigheter, värderingar, känslor, livsåskådning, yrkeserfarenhet, relationer och psyke syns inte. Allt det som utgör större delen av en persons identitet, och som till skillnad från utsidans olikheter faktiskt har bäring på hens yrkesroll, är osynligt för det första intrycket.
Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att mångfald skapar smartare organisationer, som är bättre på problemlösning och klarar sig bättre i tuffa tider. Men det gäller kognitiv mångfald – skillnader i personalens erfarenheter, motivation, perspektiv, tolkningsramar och sätt att tänka.
Social och visuell mångfald kan förstås sammanfalla med den kognitiva mångfalden, eftersom ens perspektiv och erfarenheter påverkas av hur man uppfostras och hur man bemöts och bedöms av en fördomsfull omvärld. Men de måste inte gå hand i hand. Det finns inte ett ”mörkhyat” sätt att bedriva kommunbyråkrati som avviker från det ”ljushyade” sättet, och två bögar kan skilja sig milsvida i såväl erfarenheter som livsfilosofi.
Detta förstår alla. Ändå agerar påfallande många att som om arbetsplatsen automatiskt blir mer dynamisk, innovativ och så vidare, bara man rekryterar några normbrytande utsidor. Detta innebär dessvärre att man reducerar normbrytaren till hens avvikande utsida. En muslim blir bara muslim, utan andra egenskaper. Trots de bästa av föresatser hamnar man i just det diskriminerande träsk man försökte dika ur.
Det finns goda skäl för att aktivt försöka rekrytera personer på fel sida om normen. Ett är att man vill se ett samhälle där alla har samma livschanser, ett annat att följa diskrimineringslagen. Men
den som rekryterar normbrytare i tron på att mångfaldens magiska krafter därigenom ska genomsyra ens arbete, riskerar att bli väldigt besviken.
Marcus Priftis