Jag fick ett brev från någonting som heter Talboks- och punktskriftsbiblioteket. På ett härligt byråkratiskt språk, komplett med lagparagrafer och allt, meddelade denna institution – som jag tidigare inte hört talas om, men som alltså residerar tvåhundra meter från mitt hem i södra Stockholm – att man har ”beslutat framställa nedanstående titel” som talbok.
En talbok är alltså inte samma sak som en ljudbok. En talbok är ett handikapphjälpmedel för personer med läshandikapp, och får uteslutande ges ut av organisationer som har regeringens tillstånd. (Meddelade Talboks- och punktskriftsbiblioteket mig.) De ges ut i ett format som kallas DAISY, och som jag tror att jag hörde talas om när jag jobbade på en resursskola för ett år sedan, och man lyssnar på dem i särskilda läsprogram eller i cd-spelare som läser mp3-filer.
Och nu har alltså Gå på djupet blivit talbok. Nu ska även personer med läshandikapp få tillgång till min debutroman. Det känns lika smickrande som det var oväntat.
Se där en milstolpe som jag inte ens hade en aning om att den fanns!
Vem ska läsa in den på inspelningen? Jag anmäler mig, kan läsa på bred Östgötska som comic relief
Det bestämmer Talboksbiblioteket. Hade det varit en vanlig ljudbok hade jag frågat förlaget om inte du kunde få läsa in alla repliker som ska vara på dialekt. Östgötska är inte Sveriges svar på geordie, men det är skôj!