Recension: Jakten på svenskheten

Jag minns mycket väl när min svenskhet sist spelade roll. Det var ett par månader sedan, en grå tisdag i utkanten av Bryssel, och jag satt runt ett bord tillsammans med ett gäng andra eurocrats. Vi skulle utarbeta ett vägledningsdokument för EU:s regler om kemikalier i elektriskt avfall, och diskussionens vågor hade bitvis gått höga eftersom olika länder tenderade att tolka lagstiftningen på det sätt som bäst gynnade just det landets närings- och miljöpolitiska ambitioner. Jag var ganska ny i sammanhanget, och jag var där enkom på grund av min svenskhet. Jag var där som svensk representant, allt jag sa gjorde jag å Konungariket Sveriges vägnar. (Förlåt, knugen.) Jag kallade mig till och med Sweden när jag pratade.

Annars är det väldigt sällan det spelar roll att jag är svensk. Jag tänker nästan aldrig på det, och tycker väl inte att svenskhet spelar så jävla stor roll. Särskilt inte nuförtiden, när nästan alla är överens om att jag är svensk. Nu när jag ser ut som en svensk, går som en svensk, har en kropp som en svensk och kysser som en svensk gör, har jag liksom råd att tycka att det är skitsamma.

När Qaisar Mahmood först fick svenskheten på hjärnan, möttes han också av den typen av reaktioner: ”Varför bryr du dig om svenskhet? Det är väl inte relevant för nån annan än några slumpmässiga sverigedemokrater?” Det är ju så vi brukar reagera, vi som tveklöst är svenskar. Särskilt de av oss som är mångkulturellt inriktade, akademiskt utbildade och har frihetliga och jämlika värderingar. Vad ska vi med svenskhet till?

Vad vi missar är att vi är privilegierade som har råd att ge fan i det. Qaisar Mahmood har kanske inte det. Han har visserligen en mycket längre och mer framgångsrik karriär som statsbyråkrat än vad jag har – han har jobbat på Riksrevisionen, Regeringskansliet, Integrationsverket och Sveriges Kommuner och Landsting, och har alltså bidragit minst sjutton gånger mer till det svenska samhället än vad de flesta folkhemsrasister har gjort. Men han har också ett namn som ingen vet hur det uttalas. Och han ser ut så här:

Jag tänker att det uttalas ”Kessar”. På s 105 förklarar han varför.

En person som möter Qaisar Mahmood på stan kommer inte att omedelbart tänka på honom som svensk. Oavsett hur perfekt svenska han pratar, oavsett många statliga utredningar han har gjort åt det svenska samhället. När Mahmood intresserar sig för svenskhet, gör han det alltså delvis ur ett utanförperspektiv. Och de som säger till honom att svenskheten är irrelevant, gör det ur ett privilegierat innanförperspektiv. Vill man vara petig kan man säga att de förnekar honom rätten att bestämma själv vad som är relevant i hans liv.

Jakten på svenskheten tar avstamp just där. Ramberättelsen är en serie resor Mahmood gör på motorcykel genom Sverige, för att titta på platser och prata med människor där svenskheten sägs vara extra relevant. Värmland, Dalarna, lindy hop-lägret i Herräng, och de lika osvenska men diametralt skilda Österlen och Malmö. Invävt i reseberättelserna gör Mahmood betraktelser om identitet, nationalitet och hembygd, om bruks- och bymentalitet och om de tillfällen som han själv inte fått tillträde till svenskheten. Konceptet, att blanda en motorcykelresa med en slags inre filosofisk föreläsning, för mina tankar till Robert M Pirsigs av någon anledning klassiska Zen och konsten att sköta en motorcykel. Mahmood är lyckligtvis betydligt mer empatisk och mindre gymnasieintellektuell än så.

Själva motorcykelresan är det minst intressanta i boken. Det blir väldigt mycket fart, omotiverat mycket McDonalds-kaffe och ganska lite reportage. Reportaget är inte heller Mahmoods styrka; han kommer aldrig nära de människor han träffar utan iakttar dem utifrån, ofta i sällskap med en kompis, och som läsare får jag känslan av att stå bakom en glasskärm när jag läser om dem. Ibland undrar jag också vad han egentligen vill när han exempelvis åker till Västervik för att titta på campare. Är han bara ute efter en backdrop till resonemanget om sin egen campingbarndom, då hans föräldrar med sina traditionella pakistanska kläder var de enda svartskallarna på campingen? Och vad trodde han egentligen att han skulle få för svar av de utländska lindy hop-dansarna i Herräng, när han bad dem beskriva svenskarna – annat än de vanliga klyschorna om introvert försiktighet, diplomati och artighet?

Det viktigaste jag tar med mig från själva resereportaget är Mahmoods identitet som MC-åkare. Hur han känner gemenskap med alla andra knuttar, hur MC-åkarna hälsar på vägen och berömmer varandras hojar på macken, hur den fantastiska känslan av fart förblir ett privilegium som endast MC-folket kan förstå. Och framför allt, hur identiteten som motorcyklist trumfar alla andra identiteter. Svart eller vit, bög eller bi, svensk eller svartskalle, hårdrockare eller syntare, inget sådant spelar någon roll så länge man är med i MC-gemenskapen. Jag känner igen det från mitt liv som Hammarbyare – det är en liknande typ av gemenskap – men det blir extra intressant när man kontrasterar det mot identiteten ”svensk”. Vem har man som svensk MC-åkare mest gemensamt med: en svensk Volvoförare eller en turkisk MC-knutte?

Det är bara en av de insikter Mahmood delar med sig. När han berättar om sina idéer, sina känslor och sina upplevelser kopplade till svenskhet, svartskallighet och förortsliv kontra stads- och byliv, håller Jakten på svenskheten betydligt högre klass. Bland annat innehåller boken en mycket träffsäker kritik av ”integrationspolitiken”, där Mahmood tydligt och övertygande pekar ut elefanten i rummet: att nästan allt som betraktas som ”invandrarfrågor” egentligen handlar om socioekonomisk status, och att man därför borde bedriva en socialpolitik istället för en ”invandrarpolitik”. Den förklarar på ett enkelt sätt hur och varför nationalstaterna och de ”nationella kulturerna” konstruerades, och hur mångfalden av dalahästar i Dalarna blev till en enda, pursvensk dalahäst. Den innehåller en insiktsfull beskrivning av hur och varför invandrare konserverar sin ”nationella kultur” och därigenom blir främlingar överallt. Mahmood fattar situationen i min hemstad Södertälje bättre än någon annan författare jag läst, och avsnittet där han åker till sin uppväxts Tensta och blir hembygdsnostalgisk på exakt samma sätt som vilken svennelantis som helst (inklusive bitterhet över att hembygden förändrats igenom ny invandring) borde vara en aha-upplevelse för vem som helst som inte själv kommer från de mångkulturella förorterna.

Allra bäst är Jakten på svenskheten när Mahmood kontrasterar den ”svartskallekultur” han växt upp med i Tensta mot den ”svenska” kultur som han upplever när han nu bor i Vasastan och umgås med traditionellt svenskuppväxta svenskar. När han beskriver hur beteenden som är normala i Tensta (låna ut saker till kompisars kompisar man träffar för första gången) ter sig gränslösa bland svenskar, och när sådant som mest är rättvist bland svenskar (dela på notan) ter sig enormt snålt bland svartskallekompisarna. När Mahmood jämför sina vänner Nikos, mörkhårig och uppväxt i Västervik, med Nicklas, blond och uppväxt på Järvafältet, och kommer fram till att Nikos är mycket ”svenskare” än Nicklas, blir det både lustigt och tydligt hur konstruerad ”svenskhet” egentligen är som identitetsmarkör.

För mig som också är uppväxt i en ”mångkulturell” miljö, och med en fot i förorten och den andra i kulturmedelklassen, blir det många igenkännande leenden. I mitt arbete med Främling har jag läst en hel del böcker om svenskhet, identitet och svartskallefrågor. Sällan har jag känt igen mig så ofta som i Jakten på svenskheten. Uppenbarligen är det alldeles för få med Mahmoods bakgrund och erfarenheter som skriver i genren. Bara det – och att Mahmood kan uttrycka sig så att folk förstår – gör Jakten på svenskheten till en viktig och läsvärd bok.

Men någon riktig svenskhet hittar han inte. Och kanske är det lika bra det.