Skrev ingenting på Utöyaminnesdagen igår. Kände att det vore så spekulativt. Fanns redan så många texter i ämnet, alla med en dator och egna läsare skulle säga något, de skulle ta plats i humanitetens värme med sin sorg över de oskyldigas död och sin fasa över nättrollet som tog till automatvapen. Titta, sa man till världen, jag är medmänniska – se min gråt!
Och så hölls det tysta minuter. Alltid dessa tysta minuter. Som om tystnaden var det vi bäst behövde för att hedra de unga socialdemokrater som dog för sin övertygelses skull. Som om tystnaden var det vi mest saknade i kampen mot den rasism som för ett år sedan manifesterade sig i sin mest fasansfulla skepnad.
Igår skrevs det så tangentborden glödde. Idag är det tyst igen.
Minut för minut.