Det händer massor på Främling-fronten just nu. En recension i Upsala Nya Tidning som är nästan ännu mer positiv än dem jag fått innan. En kulturartikel som gick i Svenska Dagbladet i söndags, om ”klappturken” och dess ideologiska föregångare. En krönika i Dagens Arena om rasismens normalisering igår. Igår var jag också gäst i Robert Aschbergs pratprogram i Radio 1 och pratade massor om allt möjligt som har med rasism att göra. Och imorgon bitti är det dags för radio igen – i Sundsvall. (Tur det finns telefoner.) Och massor av respons på internet, såklart…
Jag orkar inte skriva om allt. Alltså bokstavligen orkar inte. Försöker sköta ett jobb och en Skrutta samtidigt. Men några iakttagelser:
- I Aschbergs program pratade vi en hel del om rasism bland invandrare. Efteråt har sammanlagt noll (0) personer försökt ”censurera”, ”tysta” eller ”stämpla” mig. Påståendet att man inte skulle ”få” diskutera rasism bland invandrare verkar alltjämt vara ett hjärnspöke.
- Antalet rekommendationer som ”Turk på burk”-artikeln i Svenskan fick är mer än tjugo gånger fler än antalet kommentarer. Även om man antar att alla kommentarer är skrivna av olika personer, vilket är ett helt orealistiskt worst case-scenario, jag gissar att de är 10-20 stycken sammanlagt, överväger alltså de positiva orden.
- Av de som kritiserar mig är det bara ett fåtal som faktiskt har läst vad jag har skrivit. Sådan kritik tar jag gärna emot, eftersom det blir en bättre debatt av det. Folk som attackerar mig på Twitter och tror att de är förhörsledare i CIA, däremot, utan att ha läst ett ord av vad jag skrivit, pallar ju inte fan gå i svaromål med.
- Mest av allt får jag ändå kärlek. Massor av kärlek. Det tyder på att vi är många som står samlade mot rasismen. Och det är fint att tänka på i stunder när man tror sig vara ensam.
Det känslomässiga tar vi sen, när känslorna kommit ikapp. Påminn mig ifall jag glömmer. Jag tappar så lätt bort trådarna…