Jag har legat lågt ett tag nu.
Sprang nästan in i någon slags vägg där efter Bokmässan. Det var tyngre än vad jag trodde, tyngre än vad jag mindes den. Och så blev jag förkyld, det drabbar visst alla, bokmässeförkylning kallas det, infoga något skitnödigt jag-är-faktiskt-med-där-det-händer-skämt om folk som hånglar med varandra i baren på Park Avenue* om du vill, men sanningen är att kombinationen av massor av människor på trånga, dåligt ventilerade ytor är utmärkta livsbetingelser för virus. Lägg till sömnlöshet, dåligt vin i plastglas (vinet som näringslivsdagiset Timbro serverade fick i Allt om Mats vinnummer omdömet ”unken doft av korkmatta och petroleum”) och snacksskålar där urinstinkande fingrar petar runt, och det är inte så konstigt att immunförsvaret har en del att jobba med. En del att jobba med hade jag också på Bokmässan, sju gånger stod jag och gallskrek om min bok rakt ut i intigheten, och det var bara på lördagen, men jag sålde en del också, inte illa för en debattboksförfattare fast jag inte ens hade mitt foto med nånstans på nån fin tankesmedjedebatt, men det får man väl inte säga i det här landet längre. Hamnade på ett deckarmingel och fick veta att den fråga som är mest tabu författare emellan är ”Har du läst min bok?” De pratade försäljningssiffror. ”Hur mycket säljer din bok?” är tydligen okej. Siffror är viktiga. Bokstäver, inte så särskilt.
Låter det som att jag bara är bitter över att jag inte får vara med där jag inte platsar? Som om jag googlat mig själv i en vecka för att få tag på en enda bokmässerapport-i-bilder där jag omnämns som trevlig, häftig, spännande eller Viktig Nätverksperson, men misslyckats och bara snubblat över främlingsfientliga bloggar där det spekuleras i huruvida jag är jude eller bara har ett ”judiskt tänkande”? Tycks jag vältra mig i martyrskap, verkar jag bittert ångra det faktum att jag inte också skrev nåt spekulativt om nån seriemördare som sexmördar kvinnor och dör på slutet?
Näe. Jag gjorde bara nåt jag lärde mig när jag jobbade i Big Business. Prioriterade. Höll käften, alltså, och pratade inte med någon annan än min bebis. En vecka höll det, med tappad torgmötesröst och en Fisherman’s Friend-konsumtion som fick min tjocktarm att hota med blockad och syndikalistiska flygblad. En vecka stenhårt fokus på migrationen av bly från pigmenten i tacky konstläderprodukter och de administrativa implikationerna av att betrakta kablar som elektriska produkter (jo, jag har ett jobb, och på jobb gör man sånt).
Sen pratade jag med en journalist på ETC Stockholm.
Rasisterna är inte de intressanta
Japp. Hela det här inlägget var bara ett ovanligt orddiarréfyllt försök att namedroppa att jag varit i tidningen. Puss på er!
(* Alla snackar om allt det där som händer på Park. Tror till och med Aftonbladet skrev nåt spekulativt om kändisar som knullar med varandra där. Men sanningen är att baren på Park bara är en massa folk som trängs. Ledsen för spoiler.)