Tänka sig att den gamla devisen skulle visa sig gälla även Gå på djupet!
Någon vecka efter att jag sammanfattade recensionsfloran på Debutantbloggen kom en eftersläntrare in. Och vilken eftersläntrare! Det är Nya Wermlands-Tidningen som skriver en kort, koncis och positiv recension. Redan rubriken – ”Inte bara en pojkfotbollsbok” – lovar en lite smartare analys än det Buster/Åshöjden-dravel* man hört om på andra håll.
”Välskrivet och mycket initierat”, skriver NWT:s recensent Håkan Kamp, och påpekar att ”berättelsen tar sig betydligt i takt med att [Emils karriär och personliga utveckling] byter spår, från närmast spikrak till vinglig”. Den korta men trevliga recensionen avslutas med betyget ”Ambitiöst, lite i Nick Hornby-stil och en debut som lovar mer”.
Vad kan jag göra mer än att tacka, bocka och göra mitt bästa för att infria löftet?
*Fotnot: Buster hade också sin charm. Och Åshöjden-böckerna är en briljant klass- och landsbygdsskildring vid sidan av den rena fotbollsberättelsen. De delar en egenskap med Gå på djupet: att man måste läsa med öppna sinnen för att förstå vad författaren egentligen vill säga.