Jag får mail

Det mest intensiva börjar ebba ut nu. Inga fler recensioner efter första veckan. Inga fler intervjuer i radio, tidningar eller teve. Inga föredrag mer. Inga debattinlägg skrivna sent på kvällen, långt efter att A och a gått och lagt sig. Det är som att karusellen står tillfälligt stilla i väntan på den stora kalabaliken i Göteborg. Stormens öga, eller nåt.

Men jag får mail.

Jag får mail från turkar som har läst min artikel i Svenska Dagbladet och som tackar mig för att nån äntligen tar upp antiturkismen. Jag får mail från en turk som skriver att det i själva verket är jag som har en antiturkisk inställning.

Jag får mail från arga svenska män som har hört mig i radio och som tycker att jag ska flytta utomlands, så att jag får känna på lite ”riktig rasism”. Jag får mail från en arg svensk man som vill tacka mig för att jag är nyanserad och ”vågar prata om rasismen hos invandrare”.

Jag får mail från uppretade landsbygdsbor som anklagar mig för att ”aldrig ha sett riktig mångkultur eftersom du säkert bor på Södermalm”. Jag får mail från en landsbygdsbo som tackar mig för att jag påpekat hur smidigt det är för stadsborna att peka på Forserum och säga fy på er lantisar.

Jag får mail från en kvinna som önskar få Främling översatt till engelska, så att hennes exman – som inte stod ut med vardagsrasismen i Stockholm och flyttade till England efter skilsmässan – kunde läsa och se att det faktiskt visst pratas om den dolda rasismen i Sverige. Jag får ett mail från en annan kvinna som tycker att jag borde prata om riktig rasism istället.

Det pratas så mycket om näthat. Och jo, jag får min beskärda del hat. Men den bilden som målas upp av näthatet som dominerande, överväldigande och skrämmande, finns det inget spår av i min inkorg. Det hat som jag är säker på hindrar en massa vettiga människor från att uttrycka sina ståndpunkter offentligt, överglänses fullständigt av kärleken. I alla fall i min inkorg. Där går det tre kärleksbrev på varje hatbrev. Det går två ”Vad skönt att du tar debatten!” på varje ”politiskt korrekt”. Det är långt fler rekommendationer än arga kommentarer – och då har jag ändå inte räknat med att alla kommentarfältherrar har minst tre trollkonton som skriver minst fyra inlägg var.

Det är inte så konstigt egentligen. För vi som står för tolerans och solidaritet är fler än rasisterna. Mycket fler. Men det är ändå lätt att få för sig att man kämpar ensam, när man har skrivit något som sticker i de vita kränkta männens ögon och översköljs med ogrundat hat och till och med något hot. (De har aldrig läst det man har skrivit. Så de polemiserar egentligen bara mot ens existens. Mot att man finns, och att man inte hatar som de gör.)

De här veckorna har min inkorg lärt mig att jag inte är ensam. Det är en lärdom som värmer om hjärtat, och det är en lärdom jag gärna sprider vidare.

Våga kämpa. Du är inte ensam. Du har många som håller din rygg.