Publicerad i Dagens Arena 2014-03-19
Könsaspekten av förra helgens nazistattack i Malmö har gått lite under radarn. Trots att de som attackerades var feminister på väg hem från en feministisk demonstration har det huvudsakliga fokuset kommit att hamna någon annanstans. Nog finns det skäl till det. Men det finns också starka skäl att prata mer om kön när man pratar om fascism.
Mansdominansen är en av de mest iögonfallande egenskaperna hos de fascistiska rörelserna. Nazistorganisationer som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen har endast ett fåtal kvinnliga medlemmar, vars uppgifter framför allt är att propagera i familjefrågor. Till och med en så beskedlig fasciströrelse som Sverigedemokraterna tycks ha påfallande svårt att få ihop nog med kvinnor för att på ärlig väg starta ett kvinnoförbund.
Även fascismens politiska innehåll är könat. Antifeminism och hat mot kvinnor är en lika stadig hörnsten i de fascistiska organisationerna som rasismen är. Anders Behring Breiviks manifest var nästan ännu mer kvinnofientligt än fientligt mot islam. Ända sedan fascismen såg dagens ljus i slutet av 1910-talet har kampen mot ”nationens feminisering” och upprättandet av ”den nye fascistiske mannen” tillhört ideologins grundbultar. Fascism har mer eller mindre varit en mansrörelse.
Män verkar också vara mer mottagliga för dess rasistiska innehåll. Flera studier har visat att pojkar och män har mer negativa attityder till judar, muslimer och invandrare än vad flickor och kvinnor är. Män ger också oftare uttryck för rasistiska åsikter. 80 procent av dem som skriver på rasistiska hatsajter är män – och röstar i större utsträckning på Sverigedemokraterna. Intolerans tycks vara något av en killgrej.
Men varför?
Det finns i dag en etablerad kunskap om de normer och ideal som beskriver hur en man ska vara för att uppfattas som manlig. Lite förenklat kan man säga att en man ska vara dådkraftig, ständigt aktiv och bättre än andra. Han ska vara kylig och rationell och ha nått framgång enbart genom sin duglighet. Han ska sätta plikten och det högre syftet före sig själv (”ta en för laget”), och han ska aldrig backa för en fysisk konfrontation om så krävs (”Gråt inte, Oscar, du måste lära dig ge igen i stället!”). Och så ska mannen undvika att göra sådant som är förknippat med kvinnor och femininitet.
Tillsätt en skopa antisemitism och en näve krigsromantik och krydda med en tvångsmässig användning av ordet ”viril”, och det hade kunnat vara en beskrivning av Mussolini. Fascismens idealman är bara en hårdragning bort från det ideal vi alla lärt oss från barnsben. Det är inte konstigt att fascister är män – det konstiga är att så få män trots allt är fascister.
Den traditionella manligheten blir samtidigt allt mindre anpassad till samhället. Framför allt på arbetsmarknaden har det börjat ställas helt andra krav än de män tränats till – flexibilitet, samarbetsförmåga, serviceinriktning och social intelligens. Manstyper som den socialt fyrkantige ingenjören och den tyste arbetskarlen får allt svårare att hitta en plats, och det finns en tendens att stora grupper av män hamnar utanför. De blir ”misslyckade” i normens ögon, och känner ofta ett behov av revansch och återupprättelse. Det är de männen som är högerextremismens största rekryteringsbas.
Efter attackerna i Kärrtorp och Malmö pågår en intensiv debatt om hur kampen mot fascismen ska föras. Det är på tiden. Men den som vill förebygga att män(niskor) alls blir fascister, borde också ta en kritisk titt på mansidealet.
Marcus Priftis