Publicerad 2013-08-22 i Dagens Arena
För knappt en vecka sedan misshandlades en gravid kvinna i Farsta i Stockholm. Attacken skedde på öppen gata och verkar inte ha haft något annat motiv än att kvinnan var muslim och bar sjal, hijab. Händelsen inspirerade en grupp aktivister till veckans stora antirasistiska snackis, det så kallade hijabuppropet. Kvinnor uppmanades att bära hijab under en dag för att visa solidaritet med medsystrar som utsätts för hat och trakasserier på grund av sin tro och klädsel.
Hijabuppropet bör ha gjort varenda proppmätt PR-konsult grön av avund. Det var konkret, det var enkelt att vara med – alla äger en sjal – och det gjorde sig bra på bild. Utfallet blev också en jackpot. Politiska profiler som Veronica Palm, Åsa Romson och Gudrun Schyman publicerade bilder på sig själva i hijab. I stort sett alla svenska medier och åtskilliga utanför landets gränser berättade om uppropet – och initiativtagarna blev genast inbjudna till justitieminister Beatrice Ask.
Uppropet mötte också viss kritik. Några debattörer påminde om att hijab i flera länder är ett element i ett patriarkalt förtryck. (Något som ingen har sagt emot. Uppropet handlade inte om sjalen i sig utan om kvinnors rätt att klä sig hur de vill utan att råka ut för trakasserier.) Några oroade sig för att uppropet skulle bli till en manifestation av välvillig exotism, där hijabbärarnas erfarenheter blev ett slags rollspel för dem som när som helst kan välja att ta av sig sjalen. Men även den rädslan verkar ha kommit på skam. Initiativtagarna var tydliga med att detta var en solidaritetsyttring, inte en övning i att gå en mil i någon annans sjal – och jag har inte sett ett enda exempel på någon som gått emot detta. Att sedan medierna väljer att göra sådana här vinklingar på uppropet ska inte lastas på deltagarna, utan beror snarare på att redaktionerna har Berns-dålig koll på svenska muslimer och därför inte kunnat hitta någon som kan berätta om vardagen med sjal.
Vid mötet med Beatrice Ask krävde uppropets initiativtagare Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah Ryback att justitieministern skulle tillsätta en kommission av sakkunniga för att föreslå åtgärder mot trakasserierna av muslimska kvinnor. Det är ett rimligt krav. Slöjbärande kvinnor tillhör dem som är mest utsatta för hatbrott, och antimuslimska hatbrott har ökat kraftigt de senaste åren. Att stävja sådana brott är en justitieministers ansvar.
Men inte bara det. Hatbrott begås inte i ett vakuum, utan i ett socialt och kulturellt sammanhang. Ingen skulle ha kommit på tanken att attackera en kvinna med sjal, om det inte samtidigt florerade idéer om att sjalen innebar något farligt och klandervärt.
Ser man till historien framträder ett tydligt mönster. Oavsett om det rör sig om Lasermannens härjningar på 1990-talet, tattarkravallerna i Jönköping 1948 eller den fascistiska mobilisering som äger rum i länder som Ungern och Grekland, har våldet alltid föregåtts av en rasistisk opinionsbildning. Av mediala och politiska eliter som har pekat åt ett visst håll och – ofta i lugn och civiliserad ton – förklarat: ”Här är problemet. Sparka här!”
Ansvaret för misshandeln i Farsta ligger hos den våldsman som begick dådet. Men ansvaret för de ökade hatbrotten vilar också tungt på dem som under tiotalet år torgfört islamofobiska idéer. På ledarskribenter, ”terroristexperter” och riksdagsledamöter som i åratal predikat att islam och muslimer är annorlunda, farliga och ett hot mot den svenska välfärden.
Våldet är konsekvensen av deras rumsrena hat.
Marcus Priftis