Publicerad i Dagens Arena 2015-08-10
Reaktionerna på Sverigedemokraternas lindrigt engelskspråkiga tunnelbanekampanj mot inbillningen ”det organiserade tiggeriet”, och på de häftiga protester som utmynnade i att kampanjen revs ner av antirasister, följer formulär 1A för debatter om Sverigedemokraterna. Det tog tio minuter innan den centrala frågan blev huruvida protesterna i själva verket gynnar Sverigedemokraterna.
Den som har varit med ett tag vet att precis allt kan sägas gynna Sverigedemokraterna. Men de tycks gynnas extra mycket av just antirasism. Nästan varenda människa med en ledarsida eller en tyckspalt har någon gång fastslagit att häftiga protester per automatik ger Sverigedemokraterna ett kraftigt ökat väljarstöd.
Två saker är märkliga med den här uppfattningen.
Den ena är att man aldrig hör samma sak sägas om några andra ytterkantsrörelser än just rasister. Ingen har någonsin hävdat att man måste tiga om islamismen för att det annars gynnar IS. Ingen påstår heller att ett ställningstagande mot Revolutionära fronten skapar en tillväxt av frontrevolutionärer.
Däremot fördes samma resonemang om förra sommarens massprotester mot nazistiska Svenskarnas parti. Hur kommer det sig att det bara är rasisterna som gynnas av motstånd?
Den andra märkligheten är att påståendet aldrig underbyggs. Vad man i princip säger är att det finns en stor grupp väljare som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna, men som av rent medlidande kommer att lägga sin röst på dem om ”vänstern” bara är tillräckligt taskiga mot dem.
Det är en analys som strider mot hur man normalt analyserar beslutsfattande processer – och när man påstår något som strider mot den vedertagna uppfattningen är det normala att man både avkrävs och presenterar belägg för sitt påstående.
Så har inte skett här. Ingen av alla som tvärsäkert påstår att motstånd skapar fler sverigedemokrater har presenterat rimliga belägg för sin sak. Påståendet vilar på rena gissningar.
Vad man enligt gynnarteorin bör göra för att bekämpa Sverigedemokraterna i stället för att protestera, är att ta över deras problembeskrivning. Man ska ”våga diskutera invandringen”, vilket i praktiken betyder att ge invandringsfrågan prioritet över jobben, skolan, vården, klimatet, företagen, skatterna och glesbygden.
Men inte nog med det: man måste också tycka som Sverigedemokraterna. Lösningen ska vara mindre invandring – den som inte vill minska invandringen anses försöka ”tiga ihjäl problemet” eller ”inte ta oron på allvar”.
Och det är nu det blir puckat på riktigt. För är det något man verkligen vet gynnar ett politiskt parti, så är det att deras problembeskrivning bekräftas och ges plats. När miljöfrågor dominerar debatten gynnar det Miljöpartiet, när ”hårdare tag” upphöjs till rättesnöre gynnar det Jan Björklund och när regeringsduglighet blir en valfråga gynnar det sittande regering.
Sverigedemokraternas politiska idé är att samhällets grundläggande konflikt står mellan ”svenskarna” och ”de andra”. En debatt som handlar om jobben, skolan, vården, klimatet, företagen, skatterna och glesbygden kommer därför att lämna dem på läktaren. En debatt som handlar om invandring kommer däremot att ge dem jackpott. Detta är så elementärt att alla som får betalt för att ha åsikter om politik måste veta det.
Rasisternas ökning beror på att de äger problemformuleringen. Den som uppmanar till mindre motstånd och fler diskussioner om det problematiska med invandrare deltar i den processen. Den obekväma frågan måste ställas: är det oavsiktligt – eller högst medvetet?
Marcus Priftis