Krönika: Skämtar du med mig, Anna Hedenmo?

Publicerad i Dagens Arena 2014-04-03

Det nya numret av det borgerliga magasinet Neo frontar en stort uppslagen intervju som Neos chefredaktör Paulina Neuding gjort med SVT Agendas ankare Anna Hedenmo. Det är ett välskrivet och personligt porträtt som också ger många insikter i hur en av public services viktigaste auktoriteter tänker och resonerar.

Tyvärr visar det också på en beklämmande brist på insikter om rasism. Inte minst syns det i hur Anna Hedenmo fortfarande är sur på min gamla krönika om hur Agenda normaliserade rasism i en partiledardebatt hösten 2012.

Anna Hedenmo menar att det var legitimt att upphöja den rasistiskt anstrukna frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” till en av dagspolitikens tre hetaste. Beviset för detta är att det inte blev någon folkstorm i hennes mejl, utan att det bara var några ”tyckare” som reagerade. När man gör något verkligt problematiskt, tycks Hedenmo mena, rycker det till i mejlservern.

Men avsaknaden av folkstorm bevisar inte att frågan inte var rasistisk. Den bevisar bara att rasismen är normaliserad. Att den inte väcker anstöt, för att vi är så vana vid att ”invandrare” – inklusive alla rasifierade svenskar – beskrivs som en belastning. Det oroar mig att Sveriges tyngsta debattledare inte förstår det.

Det oroar mig än mer att Hedenmo tycks se mejlstormar som mått på moralisk legitimitet. Alla som medverkat i medierna vet nämligen vilka det är som brukar kasta sig på tangentbordet för att skriva arga mejl. Vi vet också vilka händelser som triggar deras raseri. En hårig armhåla i teve, till exempel. Eller att ett medieföretag slutar skylta med rasistiska karikatyrer.

Överlag tycks Hedenmo ta lätt på rasism. I en retorisk fråga antyder hon att det är absurt att påstå att Sverigedemokraternas väljare är rasister, eftersom det vore otänkbart att så många svenskar har rasistiska attityder. I den mån hon alls oroas av rasism, är det inte av rasismen i sig utan av att någon kallar den för rasism. Det är etiketten som hotar debattklimatet och krymper åsiktskorridoren.

Där någonstans blir samförståndet riktigt mysigt mellan Neuding och Hedenmo. Det är skiljelinjen mellan ”tyckarna” och ”vanligt folk” som är det stora demokratiska problemet i vårt debattklimat. Lustfyllt målar de upp bilden av hur en självgod medieelit ”utan erfarenhet av det mångkulturella” sitter i Stockholms innerstad och dikterar villkoren för vad man får säga i det här landet – och om hur detta skrämmer verklighetens folk till tystnad.

Den här dikotomin mellan ”kultureliten” och ”folket” har varit högerpopulistisk stapelvara i decennier. Inte desto mindre är den gravt förljugen – i synnerhet i det här fallet. Vi som kritiserade Agenda för att normalisera rasism var en brokig skara. Några var utbildade i ämnet, andra var lekmän. Några hade en medial plattform, andra hade bara sociala medier. Men vi hade en sak gemensam: vi hade personlig erfarenhet av att på etnisk grund förutsättas vara en belastning för samhället.

Vi är helt enkelt vana vid att inte räknas när det pratas om ”folket”. Och nu upprepas det igen, med en twist långt bortom all ironi.

Chefredaktören Neuding och SVT-ankaret Hedenmo tillhör det fåtal som faktiskt har makten att definiera vad som ska diskuteras. Om det finns en åsiktskorridor i Sverige är det Hedenmo som har kritat mittlinjen, och Neuding som vaktar dess högra vägg. Idén att de representerar folket, och en handfull rasifierade frilansare är en förtryckande elit, låter mest av allt som ett aprilskämt.