Publicerad 2013-04-22 i Dagens Arena
Ingen vill slösa bort tid i en bilkö. Ingen vill sitta fast på motorvägen, provocerande stilla där man borde haft fri väg, ett ringlande radband av stillastående bilar så långt ögat når och med klockan obönhörligt tickande mot det där morgonmötet man kommer att missa. Vi tog ju bilen för att vi skulle komma fram fortare!
Men trots att ingen av oss har önskat bilkön, är den ändå där. Den är ett resultat av att vi alla bestämt oss för att ta bilen samtidigt. Den är summan av våra handlingar, inte av våra avsikter.
Kön på motorvägen är en typisk struktur.
För den som tror starkt på individens fria val och dito vilja, är idén om strukturella företeelser otillfredsställande. Vi vill ju gärna tro att det finns en avsikt, att människor agerar av ett rationellt skäl. Så också med rasism: om någon blir diskriminerad är det för att någon vill diskriminera.
Med den logiken blir det svårt att förstå strukturell rasism. Håller man sig dessutom med den gängse bilden av Rasisten – en elak person som agerar utifrån illvilja – låter ”strukturell rasism” väldigt mycket som en anklagelse. Som om alla är illvilliga rasister, vare sig de vet det eller ej.
Det är därför inte så förvånande att många liberaler drar ut i strid mot talet om strukturell rasism. Det är inte ens förvånande att de bemöter ”anklagelsen” med ett skolgårdsmässigt ”a men du kan va rasist”-resonemang. Men de är ute i ogjort väder, och det på två sätt.
För det första är strukturell rasism inte någon flummig teori, utan ett sakförhållande som har mätts upp och slagits fast i ett otal rapporter. Nyligen visade en avhandling från Lunds universitet att en Erik har 50% större chans än en Hassan att komma till arbetsintervju, fast deras CV:n är helt identiska. Vid Växjö universitet har man tittat på lägenhetsannonser på Blocket och konstaterat att svenskklingande namn får titta på fyra gånger fler lägenheter än arabiskklingande. Vi vet också att en person som är född i Sverige av utlandsfödda föräldrar, som pratar perfekt svenska och har högre betyg än genomsnittet, löper dubbelt så stor risk att hamna i arbetslöshet jämfört med någon som har sämre betyg men helsvenska föräldrar. Och listan kan göras längre.
De här skillnaderna kan inte förklaras med språkkunskaper, formella meriter eller kulturell kompetens. De kan bara förklaras med att samhällets vardagsmakthavare gör skillnad på folk och folk efter etnicitet.
För det andra finns det ingen anklagelse. Begreppet strukturell rasism innebär inte att alla skulle vara rasister, eller att samhället är alltigenom rasistiskt. Det är en – möjligen avsiktlig – feltolkning. Det innebär den raka motsatsen: att det inte behövs några rasister för att rasism ska uppstå. Precis som det är helt meningslöst att anklaga kvinnan i bilen framför för kön på motorvägen, är det fåfängt att leta efter skyldiga till den strukturella rasismen.
Det strukturella synsättet på rasism aviserar i stället ett annat sätt att se på rasismen. I stället för att leta efter individuell skuld behöver vi börja prata om gemensamt ansvar.
För dem som utsätts för den, är den strukturella rasismen ett långt större hinder för individens frihet än vad någonsin en punktskatt eller ett register kan vara. Det borde därför vara mer angeläget för liberaler att hitta sina lösningar på problemet än att förneka att det finns.
Marcus Priftis