Publicerad i Svenska Dagbladet 2015-03-17
Den understundom heta debatt om sexköpslagen som blossade upp i förra veckan känns igen från åtskilliga liknande debatter. Med några undantag tenderar de som debatterar prostitution – oavsett åsikt – utgå från den stereotypa bilden av prostitutionens riktning: att sexuella tjänster uteslutande säljs av kvinnor till män.
Denna vår grundade mening om prostitutionens karaktär har i många år utmanats av ungdomsforskare. Åtskilliga enkätstudier och fältrapporter har slagit fast att andelen killar som haft sex mot betalning faktiskt är större än andelen tjejer.
Även om studierna inte ger en perfekt bild – bland annat utelämnar de helt traffickingrelaterad prostitution – demonstrerar de tydligt hur män som säljer sex osynliggörs i det offentliga samtalet om sexköp. En titt i medieflödet bekräftar osynligheten: de få gånger män som säljer sex alls omnämns porträtteras de inte som offer, utan som förförare. Killar vill ju alltid ha sex, klart att de tar chansen när de dessutom får betalt!
Mönstret återkommer varje gång mäns könade utsatthet blottläggs – allra mest uttalat när det gäller våldtäkt. Idén att en man alls kan bli våldtagen – annat än i fängelser – tycks närmast mytologisk. Trots att 17 procent av alla män mellan 18 och 29 år har utsatts för sexuella övergrepp enligt en granskning av RFSU, är fenomenet närmast osynligt såväl i brottsstatistiken som i vården – i hälften av Sveriges landsting finns ingen möjlighet för våldtagna män att få akut psykologiskt stöd. Och den som vänder sig till medier, bekanta eller internet med sitt trauma kommer med största sannolikhet att bli utskrattad.
Det är för all del även vanligt att utsatta kvinnors upplevelser bagatelliseras och osynliggörs på samma sätt, både av rättsväsendet och av pöbeln. Men i männens fall spelar ytterligare en komponent in: den urstarka föreställningen om det manliga – om mannen som ständigt viril, viljestark och kapabel att freda sig – och hur den kolliderar med myten om hur en våldtäkt går till.
Det är svårförenligt med gängse maskulinitetsnormer att låta sig bli offer för ett våldsbrott. Studier har visat hur män som blivit rånade eller misshandlade tar sig ur knipan genom hur de pratar om händelsen: det var en jämn fajt tills vapnen dök upp (då det blir irrationellt och därmed omanligt att fortsätta kämpa emot), eller också var de numerärt överlägsna (så att förlusten inte innebär vanära). Men ett sådant trick går inte att göra med våldtäkt: hur man än vrider och vänder på det, är det ultimat omanligt att bli våldtagen. Offrets skam – eller självbevarelsedrift om man så vill; individens manlighet är intimt förknippad med hans självbild – låter händelsen förbli okänd.
Forskaren Hans Knutagård studerar män som blivit våldtagna av män. I hans forskning träder ungefär samma bild av offret fram som av utsatta kvinnor. Det är samma skam, samma självförakt som i flera fall utvecklas till självdestruktivitet, samma upplevelse av att skuldbeläggas av omvärlden. Skillnaden är dels ett homofobiskt trauma – utsatta heterosexuella män upplever att de i och med våldtäkten måste ”komma ut som homosexuella”, medan utsatta homosexuella i stället anklagas för att ha varit med på övergreppet, eftersom de ju ”är sådana” – dels samhällets oförståelse. Det finns ingen allmän medvetenhet om att män kan bli offer för sexuella övergrepp, och då blir även den inträffade våldtäkten nära omöjlig att förstå. Den blir ordlös, och därmed osynlig.
Ordlöshetens orsak är våra myter om män och sex. Som att mannen alltid är den sexuellt aktiva parten vid heterosex, och att en våldtäkt därför alltid har en manlig förövare och ett kvinnligt offer. Som att män alltid vill ha sex, och att de därför inte kan utsättas för övergrepp, annat än om en heterosexuell man blir våldtagen av en bög. Som att erektion bevisar sexuell vilja – mannens lust skulle alltså vara helt mekanisk. (I själva verket är det vanligt att män som utsätts för övergrepp får stånd.)
Osynligheten blir än värre om förövaren är en kvinna. De flesta kan inte ens föreställa sig hur det skulle gå till – även de fall då en vuxen kvinna förgripit sig på en minderårig pojke avfärdas ofta med drängstugekommentarer om pojkens ”lyckade erövring”. Men heterosexuella våldtäkter av män är inget obskyrt randfenomen. I den senaste (2013) nationella undersökningen från den amerikanska brottsoffermyndigheten visade det sig att hela 38 procent av samtliga sexualbrottsincidenter hade ett manligt offer. Och när sociologen Karen Weiss studerade närmare hundra män som utsatts för sexuellt tvång, fann hon att förövaren i 46 procent av fallen var en kvinna. Om siffrorna stämmer, begås 17 procent av alla amerikanska sexualbrott av kvinnor mot män.
Både Knutagård och Weiss noterar att anmälningsbenägenheten är lägre hos män än hos kvinnor. Det är inte konstigt: om det är så svårt för en utsatt kvinna att bli trodd, hur ska det då inte vara för en man, som definitionsmässigt inte ens kan bli våldtagen? Mörkertalet är stort, och det finns minst en studie som hävdar att andelen manliga offer är ännu större än 38 procent.
Allt tyder på att den vanligaste könsfördelningen vid sexualbrott alltjämt är manlig förövare och kvinnligt offer, följd av de fall där både offer och förövare är män. All tillgänglig statistik bekräftar också att de grövsta våldsbrotten begås av män. Den som vill använda de nya rönen för att torgföra en kålsuparteori om hur män och kvinnor är lika utsatta för varandras våld – en demagogi som minst av allt hjälper de drabbade männen – är alltså ute i ogjort väder. Upptäckten av de manliga offren motsäger inte den etablerade bilden av maskulinitet och våldtäktskultur.
Däremot är det läge att fråga sig: vad gör våra myter om manlighet med vår förmåga att erkänna mäns könade utsatthet? Hur många mäns lidande skyms av rigida, binära genusnormer där det bara finns plats för en sorts förövare och en sorts offer – och hur mycket skuld och skam har vår oförmåga att se och prata om det skapat?
Marcus Priftis