Publicerad 2016-01-15 i Svenska Dagbladet
Hur ska vi förstå händelser som de i Köln, Kalmar och Kungsträdgården? Att den minsta gemensamma nämnaren är manliga förövare är uppenbart. Lika självklart är det att fenomenet sexuellt ofredande i grupp inte är främmande för Sverige – det visar tusentals vittnesmål från utsatta kvinnor, en etablerad teoribildning och en uppsjö fältstudier. Den som påstår något annat är alltså antingen okunnig eller har en avsikt att förvilla.
Men vilka är mekanismerna bakom att män beter sig på det här sättet? De amerikanska psykologerna Matthew Oransky och Celia B Fisher har identifierat några normer i de miljöer där unga män vistas, som kan utgöra en risk för att utveckla ett kränkande eller våldsamt beteende. Dessa är: ett krav på att ständigt visa sig tuff, en acceptans för ilska men inte för andra känslor, ett förakt för femininitet, en lojalitet till grabbgänget och ett krav på att tåla tuff jargong. Skrämmande nog är de normer som vi känner igen från vår närmaste fotbolls- eller ishockeyklubb, eller för den delen från skolgården.
Alla som idrottar eller går i skolan växer emellertid inte upp till att begå sexuella kränkningar, utan vissa faktorer medför en större risk. Här har kulturell påverkan en betydande roll. En studie som Ungdomsstyrelsen gjorde 2013 visar att killar med en stereotyp syn på könsroller i allmänhet och manlighet i synnerhet löper tre gånger så stor risk att begå våld eller kränkande handlingar, jämfört med killar med mer jämlika attityder. Att växa upp i en miljö präglad av patriarkala normer är alltså en riskfaktor.
Så även social och ekonomisk utsatthet. Det dominerande mansidealet består av flera pusselbitar, där de mest betydande är framgång och oberoende. Den som har makt, pengar och andra resurser, och den status som följer med dessa, har sin manlighet på det torra även utan att behöva odla machonormer. Den som å andra sidan saknar dessa, vare sig det är självförvållat eller orsakat av diskriminerande sociala strukturer, riskerar däremot att försöka kompensera sig genom att överdriva andra maskulina beteenden.
Aggression – att freda och expandera sitt revir med de medel som står till buds, inklusive våld – är ett maskulint beteende inom räckhåll även för den materiellt underprivilegierade. Den som inte har tillgång till manligheter som frihet, personliga tillgångar, självständighet och heterosexuella relationer, kan uppväga sin låga status genom att odla aggressivitet, sexism, homofobi, hederstänkande och andra hypermaskulina drag. Det här är ett känt fenomen inom kriminologin. För att luta sig mot sociologen James Messerschmidt, en av världens främsta forskare inom våld och manlighet, används våld av den annars resurssvage för att skapa maskulinitet.
Kompensatorisk hypermaskulinitet är en förklaring till att socialt utsatta män tenderar att vara överrepresenterade i sådana här fall. Unga män med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika – den grupp som specifikt pekats ut i Köln, Kalmar och Kungsträdgården – tillhör de mest marginaliserade grupperna i såväl Tyskland som Sverige. De löper ökad risk att misslyckas i skolan, bli arbetslösa, utsättas för godtyckliga polistrakasserier och annan rasism och förlora hoppet om framtiden. Som bland andra kriminologen Jerzy Sarnecki har visat, kan invandrares överrepresentation i kriminalstatistiken helt förklaras med sådana sociala faktorer.
Här är ett par brasklappar nödvändiga. För det första kan inga strukturella förklaringar frånta individen ansvar för dess handlingar. För det andra finns massor av marginaliserade män – och för den delen kvinnor – som inte utför våldsamma eller kränkande handlingar. För det tredje kan kompensatorisk hypermaskulinitet inte förklara allt sexualiserat våld. FN-soldater som våldtar den civilbefolkning de är satta att skydda, eller chefer som tafsar på sina anställda, agerar inte i maktlöshet. De demonstrerar makten att ta vad de vill ha – möjligen med en känsla av att de har rätt till det. Sexualiserat våld förekommer i olika miljöer och samhällsklasser och följer olika mekanismer.
Inte desto mindre är det viktigt för den som vill arbeta preventivt mot våld att även minnas den materiella verkligheten. Det finns en koppling mellan sociala orättvisor och våld, och i ett samhälle där alla hade samma livschanser skulle marginaliserade män som begår våld i grupp antagligen vara ett randfenomen. Ett effektivt våldspreventivt arbete behöver adressera normer om manlighet, men också ta ett grepp på sådant som jämlikhet och social rättvisa.
Marcus Priftis