Kulturkritik: På sommaren är vi däggdjur

Publicerad i Svenska Dagbladet 2014-08-02. För rubriken ansvaras ej.

Sommaren är de traditionella könsrollernas årstid. Det spelar ingen roll hur man till vardags anstränger sig för att vara jämställd, när semestern börjar är det männen som målar knutarna och dricker öl vid grillen och kvinnorna som diskar, städar, tvättar och lagar resten av maten. När man är ledig från jobbet följer både hemarbetets mängd och dess fördelning de gamla könsnormerna.

Det faktum att könsrollerna är så seglivade och benägna att gång på gång titta fram trots en långtgående jämställdhetsdiskurs har fått många att dra slutsatsen att de i själva verket är en integrerad del av vår innersta natur. Att det är lönlöst att kämpa emot med kultur och politik, för att våra hjärnor har olika kön och därmed olika funktioner.

Män bygger samhällen, kvinnor bygger relationer. Därför att vi är däggdjur.

Alla sociala orättvisor har någon gång legitimerats med vetenskap. Genom åren har forskare slagit fast att överklassen har överlägsen hjärnkapacitet, att mörkhyade är oförmögna till civilisation och att kvinnors äggstockar tar skada av högre skolgång. Men där klass- och rasfrågorna i dag är närmast befriade från den typen av argument, har könsfrågan aldrig lämnat den biologiska domänen. Praktiskt taget varje samtal om kön riskerar att lämna det ursprungliga ämnet och i stället börja handla om biologi, understött av en strid ström av tvärsäkra mediepåståenden om mäns och kvinnors skilda kopplingsscheman i hjärnan.

Men vad vet vi egentligen?

Det finns förvisso studier som stödjer idén om att mäns och kvinnors hjärnor är olika. Vi vet att kvoten mellan grå och vit hjärnsubstans skiljer sig mellan könen, att kvinnor har större hippocampus och män större amygdala. Mäns hjärnaktivitet är i högre grad lokaliserad till specifika delar av hjärnan, de har fler kopplingar i cerebellum och deras minnescentrum aktiveras annorlunda.

Däremot vet vi inte vad skillnaderna betyder. Som neurovetaren Cordelia Fine har noterat, kan åtskilliga skillnader förklaras rent fysiologiskt: kvinnors hjärnor är mindre än mäns, och kan därmed behöva andra neurala lösningar på samma problem, ungefär som man möblerar en liten lägenhet kompaktare än en stor.

Det faktum att de strukturella hjärnskillnaderna är mycket större än motsvarande sociala och psykologiska skillnader tyder också på ett mer komplicerat samband än en ren kausalitet mellan nervstruktur och beteende. Dessutom används samma hjärnstrukturer till olika saker. Att män har fler kopplingar i cerebellum bevisar inte nödvändigtvis att de är bättre på praktiskt arbete. Cerebellum är visserligen ett rörelsecentrum, men används även till språk, uppmärksamhet och känslor. Man skulle alltså kunna hävda att män är biologiskt lämpligare än kvinnor på att lyssna in människor och bygga djupa relationer.

Att man inte gör det, beror på att de vetenskapliga fynden genomgående tolkas utifrån existerande kulturella fördomar om kön. Det är idéer om genus som styr vad man betraktar som ett fynd och vad man tycker sig se i det. Det som för en lekman kan se ut som en vägg av hårda fakta, är ofta ett skrangligt bygge av ett fåtal fakta, fria tolkningar och inte sällan rena gissningar.

Fördomarna fortsätter sedan att styra. Hanteringen av biologi i genusdebatten utgår påfallande ofta från det klassiska tankefelet att ”naturlig” är samma sak som ”önskvärd” – ett argument som ingen använder om vit flugsvamp men som kommit att dominera debatten om varenda ny studie. Har några forskare uppmätt en könsskillnad i hjärnaktivitet är den konservativa ryggmärgsreflexen att triumfatoriskt deklarera att män och kvinnor är designade för att komplettera varandra, och den feministiska reflexen att försöka hitta tekniska brister som ogiltigförklarar studien. Polariseringen är omedelbar: biologin är antingen allenarådande eller helt irrelevant.

Båda hållningarna har ett annat tankefel gemensamt: de identifierar automatiskt en biologisk indikator som en orsak, fastän den lika gärna hade kunnat vara en verkan. En depression orsakas inte nödvändigtvis av låga serotoninnivåer, och adrenalinutsöndringen föregår inte alltid ilskan – de biologiska tillstånden har tvärtom ofta sociala orsaker.

Så kan det också vara med nervstrukturerna. All hjärnforskning visar att hjärnan är ett flexibelt nätverk som helt enkelt anpassas efter vad den används till. Om män och kvinnor till följd av social och kulturell påverkan kommer att leva olika liv, kommer det också att avspeglas i hur hjärnans nervstrukturer utvecklas. Vilket inte är oviktigt – medicinsk forskning om könsskillnader är väsentlig för att kunna ge båda könen adekvat vård – men knappast säger något om vår ”oföränderliga natur”.

Uppdelningen i ”grundläggande biologiskt kön” och ”påmålat kulturellt genus” är föråldrad, påpekar bland andra biologiprofessorn Anne Fausto-Sterling. Individens färdigheter uppstår istället ur dynamiska interaktioner mellan det biologiska och det sociala, där det inte alltid är lätt att avgöra vad som är hönan och vad som är ägget.

Det öppnar för en ny vetenskaplig ansats. För vilka teorier skulle lanseras om man inte frågade sig hur anatomin sätter gränser för funktionen, utan i stället hur funktionen formar anatomin? Om man undersökte hur hjärnan hanterar och integrerar information utifrån till att utveckla nya nervstrukturer, i stället för att förutsätta att den är byggd enligt ritning? Hur rigid skulle vår biologi då framstå, och hur flexibel skulle den sociala inlärningen te sig?

Skälet till biologins starka närvaro i genusdebatten är dock inte vetenskapligt utan politiskt. Den som motsätter sig strävan efter jämställdhet vill kunna säga att den är dömd att misslyckas på grund av människans natur.

Men biologin avgör inte politiken. Inte ens helt säkra vetenskapliga resultat är några politiska imperativ – och för en art som kan bo i städer och utvinna energi från atomernas inre är det löjeväckande att påstå att arbetsfördelningen i sommarstugan är en oföränderlig, biologisk konstant.

Det är ett historiskt ödesdigert tankefel att tro att samhället måste ordnas i enlighet med ”naturen”. Må det inte stå i vägen för en utveckling mot ett mer jämlikt samhälle.

Marcus Priftis