Publicerad i Svenska Dagbladet 2014-04-01
”Etniska svenskar” har kommit att bli ett centralt begrepp i debatten om integration och mångfald. Trots detta lyser förklaringarna nästan alltid med sin frånvaro. Frågan om vilka svenskar som är etniska besvaras inte, utan det är i stället upp till vars och ens intuition. Man måste pressa på ordentligt innan det slutligen kryper fram: en etnisk svensk är blond och blåögd.
De svenskar som är både blonda och blåögda är i minoritet. Ändå är de en symbol för vem som är svensk ”på riktigt”. Vill man vara cynisk, är definitionen av svenskhet en rasfråga. En svensk måste vara vit, helst så vit att man är rågblond och blåögd. Medan det är möjligt att vara svart amerikan, svart britt eller svart fransman, går det nästan inte att prata om svarta svenskar. Åtminstone inga etniska sådana.
Så har det inte alltid varit. Eftersom etniciteter definieras av dem som ingår i dem, byter de innehåll över tid. I synnerhet om de ska relateras till stater och gränser. Om ”etnicitet” är svaret på frågan ”Vad har invånarna inom dessa gränser gemensamt?”, blir det vanskligt att säga någonting alls om den när gränserna i sig är ett godtyckligt resultat av tidigare monarkers relativa krigslycka, för att låna en formulering av religionsvetaren Mattias Gardell. Det är inte historiskt självklart att skåningar och jämtar är svenskar medan ester och livländare inte är det. Det blev så genom krass politik.
En gång i världen definierade man nationstillhörighet ungefär som man gör på fotbollsplanen: genom klädseln. Den som ville vara svensk på 1600-talet behövde bara svära trohet till Sveriges kung och den evangelisk-lutherska tron, och ta på sig en svensk uniform som bevis på sin trohet. Det fanns inga etniska svenskar – det fanns bara Team Vasa.
Konstruktionen av svensken som blond och blåögd är i stället skapad av det sena 1800-talets rasbiologi.
Sverige har länge varit en projektionsyta för vita rasisters feberdrömmar om renhet. Redan på 1600-talet drömde kartografer om det ideala landet ”norr om Nordanvinden”, bebott av ett rent, oblandat folk. När kolonialismen gjorde det nödvändigt att skapa idéer om överordnade vita och underlägsna mörkhyade, kom tankefiguren väl till pass. Svenskarna blev det vitaste vita, det upphöjda folket. Inte minst tyska rasister sjöng lovsånger till de oblandade germanerna i norr – och den svenska offentligheten var inte sen att svara. Med tanke på hur obetydligt Sverige var som kolonialmakt, är det slående hur engagerade svenska intellektuella blev i att utveckla kolonialismens idéproduktion.
Mot slutet av 1800-talet blev den vita rasen också centrum för det svenska nationella projektet. Vår blondhet och blåögdhet blev vårt ursprung och särprägel, det som skilde oss från alla andra. Konsten fick en särskild roll: att måla allt i nationens färger.
I den nyutkomna boken ”Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur” berättar konstprofessorn Jeff Werner hur det gick till. Plötsligt blev det tabu att använda sydeuropeiska modeller för historiska målningar. Prominenta svenskar började målas blondare och ljusare än vad de faktiskt var, samtidigt som skämtteckningar förlöjligade ”svartmuskiga” kroppar som försökte se ”svenska” ut. Konstnärer som Carl Larsson och Anders Zorn målade idealiserade svenskar i en likaledes idealiserad svensk natur. På bara några år under 1880-talet gick svenskheten från att sitta i kläder, sagor och sånger till att bli kroppslig.
Det gick så långt att man blonderade själve Gustav Vasa. Landsfadern, vars karakteristiska skägg och pottfrisyr haft olika nyanser men oftast pendlat mellan röd- och mörkblont, fick genomgå en rejäl makeover. Anders Zorn, som 1911 fick tillstånd att restaurera det kända porträttet av Gustav Vasa i Uppsala, avlägsnade genast de tidigare retuscheringar som ”förvandlat kungen till en mörklagd herre med buskiga ögonbryn” och gjorde kungen så rågblond och blåögd som det anstod en äkta svensk. När Carl Larsson skulle måla Vasa på Nationalmuseums vägg tog han i ännu mer, och gjorde till och med kungens häst gul och blå.
Den nya äkta svenskheten blev en framgångssaga. Den kom att klistras på allt det som vi i dag uppfattar som nationell nostalgi. Visuella skildringar av såväl ”den svenska naturen” som ”det svenska folkhemmet” kom att befolkas av supervita propagandasvenskar. Svensk design vältrade sig i idéer om blondhet, renhet och funktionalism. Samtidigt var rashygien prioriterad politik i nästan nazitysk omfattning – under 1900-talets första hälft infördes en rad olika lagar som syftade till att bibehålla det svenska folkmaterialets unika renhet. Så sent som 1965 kunde Tage Erlander säga om Sverige att vårt lands befolkning var homogen ”inte bara i fråga om rasen”.
I dag säger vi ”kulturellt och etniskt homogent” i stället. Men det är helt enkelt inte sant. Sverige har haft flera perioder av invandring och mångfald långt före 1900-talet. Vikingarna förde med sig östeuropeiska trälar och en och annan hustru – de flesta svenskar härstammar sannolikt snarare från trälarna än från den avsevärt mindre vikingaöverklassen. Medeltidens handel lockade människor från runt hela Östersjön, och under stormaktstiden talades 20 språk inom kungarikets gränser. För att inte tala om kulturkrocken när Skåne skulle försvenskas!
Varje gång som Sveriges sammansättning har ändrats, har också idén om det svenska expanderats. Ättlingarna till tysk-baltiska soldater och vallonska smeder har blivit svenskar, och åtskilliga finländska och sydeuropeiska invandrare som kom på 1960- och 1970-talen har fått ”etniskt svenska” barnbarn. Med tiden har nytillskotten blivit en del av den inbillade homogeniteten.
Den kompromissen har i dag kommit till vägs ände. Med dagens sammansättning av svenskar är det omöjligt att i längden vidhålla en koppling mellan svenskt territorium och 1880- talets rasistiska idé om ett homogent, vitt land. Så länge ”svensk” fortsätter att vara synonymt med ”vit” och en icke-vit svensk i stället klassas som ”invandrare” i någon generation, kommer vi inte att kunna skapa något annat än ett kluvet samhälle där bara vissa tillåts höra till.
Det finns i dag en debatt om huruvida man alls bör prata om svenskhet. De som försvarar begreppet brukar framhålla en svensk identitet som ett ”samhällskitt”, något som håller ihop medborgarna till ett ”vi” och ger legitimitet åt statens makt och institutioner. De senaste 20 åren har de frekvent antagit utmaningen att inte låta svenskheten stjälas av rasisterna. Men så som svenskheten varit definierad de senaste 130 åren, har den ägts av rasisterna hela tiden.
Marcus Priftis
Hela din artikel är ju full av felaktiga slutsatser.
Gå in på flashback och försvara dig din ynkrygg!
Din text är postmodernt dekonstruktionistisk på ett nästan historierevisionistiskt sätt. Det måste väl finnas bättre sätt att inkludera utlandsfödda än att dekonstruera svensken?
Vad är etnicitet?
Enligt Nationalencyklopedin: ”identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp”
En etnisk grupp är en folkgrupp med en gemensam historia, gemensamma traditioner och gemensamt språk.
Om man ser rent genetiskt på saken så finns det ingen genetiskt svensk folkgrupp. Det finns och en genetiskt skandinavisk folkgrupp där svenskar, norrmän och danskar har gemensamma förfäder. Samerna uppe i norra Norge och Sverige samt finnar och estländare och andra finsk-urgiska folk har å sin sida gemensamma förfäder.
Här finns olika diagram som visar den genetiska kartan över Europa:
http://strangemaps.files.wordpress.com/2008/08/geneticmapofeurope.jpg
http://scienceblogs.com/gnxp/wp-content/blogs.dir/461/files/2012/04/i-bc3d339b8cbadcdd7eee9c628d505e9e-genmap1.jpg
http://scienceblogs.com/gnxp/wp-content/blogs.dir/461/files/2012/04/i-d6e277c7cfe2801091f7f88f49949f75-genmapeuropeA.jpg
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/4d/Haplogroups_europe.png
http://www.geocurrents.info/wp-content/uploads/2013/03/Balanovsky_map1.jpg
Det folk som idag kallas för svenskar stammar från främst svearna och götarna. De två grupperna smälte samman och landet Sverige har under dess över 900 år gamla historia haft en tämligen homogen befolkning. Det har hela tiden funnits en grupp av samer i det norra Sverige och sedan 1500-talet har romer funnits i landet. En begränsad invandring har inneburit att de som invandrat snart har uppgått i befolkningen. När det gäller valloner så var det kanske ca 900 individer som stannade kvar i Sverige. Befolkningen var i mitten av 1600-talet ca 1,2 miljoner och det är förvånande att så pass många påstår sig vara ättlingar till valloner. Troligtvis anses det vara lite ”fint” varför många tror sig vara det.
Din artikel verkar främst stödja sig på myten att svenskar är blonda. Det är en överdriven självbild (dock inte en lögn på samma vis som påståendet att det inte finns någon svensk etnicitet).
Denna länk är intressant: http://strangemaps.wordpress.com/2007/12/04/214-the-blonde-map-of-europe/
Det är en kartläggning över förekomsten av blondhet i Europa och hur man kan se kopplingar till de språk som talas och till forntida folkvandringar.
Väldigt ljud blondhet går som ett band över mellersta Finland, Sverige och Norge.
Hur som helst: det att skapa en halmdocka såsom du gör med påståendet ”en etnisk svensk är blond och blåögd” och sedan besegra denne för att komma fram till att det inte finns etniska svenskar då detta påstående inte stämmer, är ren opinionsbildning (jag använder en snäll formulering).
Om du förnekar bilden av svenskhet på grund av en stereotyp så är det rimliga att förneka alla andra etniska ”-heter” på grund av de stereotyper som finns om dessa. Fråga en kurd, tibetan, same eller somalier hur de definierar kurdiskhet, tibetanskhet, samiskhet eller somaliskhet.
Vi vet hur det sågs på då Turkiet förnekade kurder deras etnicitet och kultur. Vi vet hur det ses på då Kina låter han-kinser invandra till Tibet för att bli i majoritet och ”han-kinesifiera” Tibet.
Självklart ska dessa grupper inte utsättas för detta.
Hur skiljer sig det från ditt upplösande av egendefinierad svenskhet eftersom ”den ägts av rasisterna hela tiden”?
Har samer rätt till sin etnicitet och kultur eller ska vi bara anse dem vara individuella svenskar (i en öppen och definitionslös ”svenskhet”). Enligt din logik så ska det tydligen vara så.
Eller har jag förstått fel. Ska olika regler gälla för olika grupper?
”Vikingarna förde med sig östeuropeiska trälar och en och annan hustru – de flesta svenskar härstammar sannolikt snarare från trälarna än från den avsevärt mindre vikingaöverklassen.”
Menar inte att låta kritisk nu, men har du någon källa där man kan läsa mer om det här? 🙂
Reinfeldt verkar ju tycka att det finns etniska svenskar:
http://www.svt.se/nyheter/sverige/storm-pa-natet-om-reinfeldts-uttalande
Sverre: Tack för inbjudan, men jag avböjer. Övertygade men anonyma rasister som jagar i flock och dessutom skriver i affekt, näe tack.
DDDD:
Med drogögon mitt i livet, jo.
”Etnisk svensk” är ett populärt begrepp. Men det är vagt definierat och lämnar massor av utrymme för gamla rasidéer. I ett Sverige där folk kommer att se olika ut, behöver svenskhetsbegreppet vara fritt från den typen av trams om samhället ska ha en chans att hålla ihop.
John: Det är delvis spekulativt, eftersom jag inte har sett några uppgifter om antal trälar resp överklass, än mindre deras nativitetsutveckling. Men vi vet att trälar hämtades under plundringar och att träldom ärvdes. Det är därför sannolikt att fler av oss är trälars arvingar än vikingakrigares.
Daniel:
Tack för en uttömmande kommentar. Jag kan tyvärr inte ge dig ett lika uttömmande svar pga den oerhörda TL,DR-faktorn det skulle innebära, så det får bli det mindre eleganta alternativet punktlista:
Ditt påstående om trälar är inte i överensstämmande med aktuell forskning. Trälar var lyxvaror vikingatid. Värde på en träl motsvarade 6-8 kor, och följaktligen knappast något som var gård höll sig med. Det fanns storgårdar med många trälar, men de var knappast vanliga.
Gravfynd visar inte heller att trälarna vanligen var av någon annan folkgrupp än sina ägare.
När islands blivande kolonister – framför allt Norges och Vikens adelsklass – flydde till Island så hämtade de trälar från Irland. Man kan ju undra varför de inte bara tog med sig dem från Norge, om det nu fanns så gott om dem där.
En sak till som talar för att antalet trälar inte var så stort – när träldomen förbjöds i Sverige under Skara Stadgar 1335 mötte det knappast något motstånd; Trälägarna var så få. Då träldomen vanligen ärvdes talar det ju inte för att de var så många ett par hundra år före det.
Jag skriver inte detta för att förmildra trälsystemet, jag avskyr all form av slaveri. Men jag gillar inte att du far med så sturska påståenden i en fråga som är så okänd för vetenskapen.
Källor: Äldre Västgötalagen, Landnamabok, Dick Harrison
Detta med att svenskar inte skulle vara en folkgrupp P.G.A. att vi haft en minimal invandring under tusen år, och att inte allesammans är blonda som en höstack i morgonsol är naturligtvis propaganda. Dålig propaganda. Det låter nästan som om du tycker att en Irakier som kallas Svensk är bättre än en Irakier som kallas Irakier. Jag förstår inte varför.
”i sak anser jag att alla har rätt till sin kultur och sin historia, så länge det inte är på någon annans bekostnad.”
Jag kan ana varthän detta lär bära. Hävdande av en etniskt svensk svenskhet innebär exkludering av alla andra från möjligheten att vara svensk. Den etniskt svenska kulturen och historien kan alltså inte hävdas utan att det sker på bekostnad av invandrade folkgrupper. Slutsatsen är att alla har rätt till sin kultur och historia, utom svenskarna.
Snälla Prifti, visa oss att din syn på saken äger någon originalitet. Svenskarna vill inte bli raderade ur kulturhistorien. Det givna alternativet är en invandringsfientlig opinion. Vi har bara sett början på dess utveckling.
Marcus: Nej, jag letade runt men hittade tyvärr inget heller. Jag tror mig dock minnas att jag läst att trälarna främst kom från Irland, Baltikum och slaviska länder men att de flesta helt enkelt var fattiga skandinaver som levde som trälar i generationer.
Jag har en teori om att det kan ha varit tvärtom också, angående nativitetsutvecklingen. Både överklassen (om vi nu kan kalla den så, hövdingar och jarlar helt enkelt) och trälarna skaffade många barn men överklassens överlevde i större utsträckning då de hade bättre förutsättningar ekonomiskt? Den kvinnliga motsvarigheten till träl (ambatt) fick nog en del barn med sina ”ägare” också, vilket alltså blir en blandning då av jarl och träl, så att säga? En blandning av samtliga samhällsskikt och en blandning av skandinaver, nordeuropeer och lite inslag från östeuropa (baltikum och slaviska länder) är vi nog arvingar av, helt enkelt. Ganska logiskt.
Det var en intressant text i alla fall, även om jag inte riktigt förstod din poäng på slutet, tror jag. Jag anser inte att svenskheten varit definierad av rasisterna de senaste 130 åren exempelvis. Men det beror ju på hur man ser på det. Svenskheten definieras enligt mig av hur majoriteten som bor i landet för tillfället lever i vardagen eller vilka traditioner vi firar, kläder vi bär, vad vi arbetar och roar oss med osv. Rasisterna är en liten minoritet som definierar den på sitt sätt. Precis som makten på 1800-talet med rasbiologin. Jag tror inte deras synsätt stämde/stämmer överrens med vad majoriteten svenskar tyckte och tänkte om sig själv och sina landsmän varken då eller nu, så att säga.
Anser inte heller det vara en ”konstruktion” att svensken skulle vara blond och blåögd och ska försöka förklara hur jag menar där. Givetvis har inte alla människor i ett land samma hårfärg och ögonfärg men jag hittade siffror på att så sent som 1935 var 75.3% av svenskarna blonda och 66.7% blåögda. Inte lika höga siffror nuförtiden förmodligen, men ändå. Det är samma sak som att de flesta i Kina har svart hår och bruna ögon, inget konstigt liksom. Låt folk vara som de är bara. Jag tror inte så många nuförtiden kopplar ihop vissa hårfärger eller ögonfärger som ”renare” än andra. Bara för att de flesta svenskar ser ut på ett visst sätt så innebär det inte att svenskar som ser ut på ett annat sätt inte är svenskar, liksom. Definierar man sig själv som svensk så är man svensk. Många av mina vänner definierar sig dessutom som både svenskar och med landet de har en del av sitt ursprung i och det ser jag också som ganska logiskt. Tror det är bra också.
”Den inbillade homogeniteten” förstår jag inte heller vad du menar med? Sverige var ganska länge ett väldigt homogent land, precis som de flesta andra länder. Eller hur menar du?
Stoppar här så inte kommentaren blir för lång. 🙂
Tack för ditt svar Marcus.
Jag anser att ditt svar och originalkrönikan kan sammanfattas i denna mening som du skriver: ”Men i sak anser jag att alla har rätt till sin kultur och sin historia, så länge det inte är på någon annans bekostnad.”
Majoritetsbefolkningen i en nationalstat, dvs en stat som grundats av en nation, ett folk med gemensam bakgrund, språk och traditioner, kommer per definition alltid att agera exkluderande gentemot minoriteter.
Så tydligen anser du att olika folk ska behandlas olika. Majoritetsbefolkningen i Sverige ska dekonstrueras och berövas sin identitet eftersom denna är exkluderande och sker på ”andras bekostnad”.
Skånar och jämtar kanske inte har så mycket gemensamt eftersom skåne varit danskt längre än det varit svenskt? Dessutom är ju kulturmönster flytande och stannar inte vid statsgränser. De skandinaviska folken har dessutom en gemensam historia vilket visar sig i deras liknande traditioner och språk.
Angående svenska traditioner så har t.ex. Lucia sin grund i medeltida traditioner om ett djävulsväsen vid namn Lusse som en natt om året var ute och då var det säkrast att hålla sig inne. Under 1800-talet omformades denna gamla folktro till en mer kristen riktning och det italienska helgonet Lucia fick byta plats med demonen Lusse som ljusets varelse under lussenatten.
Midsommar har sin grund i förkristna germanska fruktbarhetsriter som liknar varandra i hela norden och även andra germanska länder.
Det är ett tankefel att utgå från att svensk kultur är helt avgränsad. Det är också ett tankefel att utgå från att det inte finns någon unik svensk kultur eftersom den inte är helt avgränsad.
En intressant sak är hur språk ofta är kopplade till etniska grupper. Om man exkluderar pidgin- och kreol-språk som kan växa fram i mångkulturella situationer eller rena ”lånespråk” som en koloniserande grupp tar med sig (gamla engelska kolonier) så är väldigt ofta språk kopplade till etniska grupper. Om man matchar en språkkarta mot en karta som visar genetiska markörer så stämmer de ofta överrens väldigt bra.
Anders och John: Jag kan mycket väl ha fel om trälarna. För mig är det en marginell bisak. (Men intressant att flera hakar upp sig på just det!) Jag tror att vi har ett blandat ursprung, men egentligen är det mindre intressant. Det intressanta är vad vi har för framtid, och vad som står i vägen för att den framtiden ska vara nåt att ha.
Daniel: Jag anser att nationalstaten i stor utsträckning är en politisk konstruktion. Jag har inga problem med det per se, jag uppskattar att det finns kulturell diversitet i världen. (Idealet vore att man kunde få välja vilken ”etnicitet” man kände störst samhörighet med. Har träffat många nordbor som är mer grekiska än vad jag är. I Grekland, förstås. Vore fint om de kunde få ”bli greker”.) Jag ifrågasätter inte heller att det finns en svensk kultur – det vet var och en som sett Sverige från utsidan att det gör. Men jag tror att Sverige, och andra nationalstater för den delen, har en utmaning i att skilja medborgarskap från genetik. Oavsett vilken historia vi har, lever vi nu i en rörlig värld, och det är viktigt att det finns en plats i Sverige för alla som är här.
I övrigt vidhåller jag att ”svenskhet” har betytt olika saker genom tiderna, och att den specifika konstruktion som skapades under rasbiologins tidsålder har nått vägs ände. Den måste därför ut ur våra undermedvetna. Alla slutsatser om att jag skulle vilja ”särbehandla majoritetssvenskar negativt” eller liknande är däremot felaktiga.
Därmed avslutar jag mitt deltagande i den diskussionen.
Medborgarskap har inget att göra med etnisk tillhörighet. Bara för att ett tidigare homogent land blir mer mångetniskt behöver man inte syssla med något som liknar propagandistisk historierevisionism.
Alla etniciteter existerar på samma villkor. Etnicitet har inte och ska inte ha något med medborgarskap att göra.
Jag själv älskar Japan och blev smickrad när en japansk bekant sade att jag nästan är som en japan. Trots det skulle jag aldrig inbilla mig att jag kan bli japan. Att inbilla mig det skulle vara en förolämpning mot mina rötter och mot japaner.
Det går inte att välja etnicitet lika lite som man kan välja biologiskt kön (inte samma sak som konstruerat genus).
Dock bör inte etnicitet spela så stor roll politiskt (vare sig för majoritet eller minoritet).
Visst har etnicitet fungerar som en gemenskapsskapande föreställning. Nu för tiden anser jag dock att värderingar/kulturella föreställningar har tagit över som det dominerande.
Du verkar utgå från att det är önskvärt att ha någon form av gemenskap i ett samhälle. Om vare sig etnicitet eller kultur kan fungera gemenskapsskapande i ett mångetniskt och mångkulturellt samhälle, vad är det då för något magiskt som ska ersätta dessa?
Är det verkligen önskvärt att skapa något gemensamt på konstgjord väg?
Hej Marcus, intressant artikel av dig. Instämmer i vissa delar men inte allt. Det fanns faktiskt en svensk etnicitet före 1800-talet. Här är mitt eget bidrag till det forskningen i ämnet. http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2013-2/HT_2013_2_174-196.htm
Jens: Tack för ditt bidrag! Jag ska läsa det snarast.