Publicerad i Svenska Dagbladet 2014-12-15
I den återkommande diskussionen om hur den traditionella mansrollen ska uppdateras till modernare förhållanden, har en till synes ny rörelse nyligen gjort entré: den kombinerade gruppterapiformen och kurskonceptet Raw Man. Skaparen Herman Ottosson, yogainstruktör och grundare av en populär vegetarisk restaurang i Stockholm, har framträtt i nästan alla större medier med sina idéer om polaritet och attraktion.
Målgruppen för konceptet är det segment av män som Erik Helmerson beskrev i sin roman ”Den onödige mannen” – hunsade, misslyckade, heterosexuella medelklassmän med höga bostadslån men utan självrespekt. Lägg till den närmast löjeväckande framtoningen – i ett särskilt pinsamt ögonblick nyligen stod Raw Man-kursdeltagare i direktsänd tv och övade på att stirra på varandra utan att låta sig distraheras av sexiga kvinnor – och man förstår att konceptet snarare är ett medialt än ett folkligt fenomen.
Det vore emellertid felaktigt att avfärda det som excentriska dumheter för jagsvaga hipsters. Raw Man är i allt väsentligt en något mer sexistisk utlöpare av en rörelse vars globala popularitet nådde sin höjdpunkt för tjugotalet år sedan: den mytopoetiska mansrörelsen.
Den mytopoetiska rörelsens förgrundsgestalt är den amerikanske poeten Robert Bly, som för övrigt introducerat såväl Tranströmer som Ekelöf för en amerikansk publik. Hans internationella storsäljare ”Järn-Hans: en bok om män”, som lägger mytopoetikens teoretiska grund, är baserad på Jungs analytiska psykologi. Enligt Bly är maskuliniteten en produkt av djupt liggande mönster i mannens psykologi, mönster som tagit sig olika uttryck i historien beroende på samhällets sociala strukturer.
Allt sedan industrialiseringen, då pojkarna separerades från sina fäder och från forna tiders manliga övergångsriter och i stället kom att knytas till kvinnlighet av mödrar och lärarinnor, har männen haft en god kontakt med sin kvinnliga sida, men fjärmat sig från den primitiva manligheten. För att bli hel som människa måste mannen därför tränga djupt ner i sitt psyke för att återupptäcka sitt arketypiska maskulina mönster: den inre vildmannen.
Den mytopoetiska mansrörelsen är svår att placera in på den vanliga skalan. Bly är tveklöst essentialist och heteronormativ – män och kvinnor är distinkt psykologiskt olika, och den ”ursprunglige mannen” är samma stereotypa rättesnöre oavsett kulturella och individuella skillnader.
Bly är också starkt kritisk till det moderna, ”mjuka” mansidealet, som han menar gör män olyckliga och tömmer dem på livskraft och energi. På så sätt skiljer han sig markant från genusradikalt orienterade manlighetsteoretiker.
Men Bly är inte heller någon vän av den traditionellt patriarkala manligheten, utan påstår rakt ut att den är psykiskt skadlig. Han använder inga biologiska argument, och kommer aldrig i närheten av de idéer om ”mansförtryckande statsfeminism” och ”kvinnors sexuella makt” som torgförs av de könskonservativa mansrättsaktivisterna. Han avfärdar visserligen feminism som medel för mäns självförståelse, men det är för att påtala behovet av en analog rörelse för män.
Även om den mytopoetiska mansrörelsens civilisationskritik aldrig fött någon världsrevolution, har den haft stort inflytande på samtalet om det manliga. När den flerfaldigt skilde äktenskapsrådgivaren John Gray i sin bästsäljande självhjälpsbok ”Män är från Mars, kvinnor från Venus” lanserade mannens behov av en ”grotta” att dra sig tillbaka till, var grottliknelsen en direkt referens till Bly. Det tal om pojkars behov av manliga förebilder som hörs nästan dagligen i det svenska offentliga samtalet är i stort sett en avläggare av Blys idé om hur fädernas frånvaro ligger bakom allt från ungdomsbrottslighet till dåligt ledarskap i näringslivet.
Till skillnad från de profeministiska och mansrättshaveristiska projekten vänder sig den mytopoetiska mansrörelsen bort från samhället. Dess fokus är den enskilde mannen. Även om dygderna är patriarkala – trygghet, dådkraft och förmåga att ragga brudar – struntar man i själva patriarkatet. Man erbjuder inte politik, utan terapi.
Och om det kan hjälpa män att hitta former för att hantera sina känslor och relationer på ett mer ansvarsfullt sätt – något åtskilliga mäns närstående skulle applådera – så varför inte?
Men när Herman Ottosson i en tidningsintervju liknar samlivet vid en dans där mannen för och kvinnan följer, är det svårt att separera det personliga från det politiska. Det faktum att åtskilliga anhängare rosar Raw Man just för dess förmåga att ge mannen makt i relationer – i en intervju noterar en tidigare kursdeltagare hur mycket mindre ”pussy-whipped” han blivit av mötet med sin inre vildman – antyder inte direkt en modern, jämställd mansroll.
Civilisationskritiken får också ett mörkt stråk när mytopoetikens längtan efter en ursprunglig manlighet möter en allt mer gångbar längtan efter en ursprunglig, ren livsstil. Vildmannen passar oroväckande väl in i en allt starkare renlevnadsvurm.
Strävan efter det naturliga har gjort stora kulturella och kommersiella landvinningar den senaste tiden. Är det inte maten som ska vara ”äkta vara” fri från ”E-nummer” så är det mobilt internet som hämmar barns utveckling eller åtminstone vår ”osunda livsföring” som håller på att döda oss. Hälsorevolutionen predikas från allt fler håll, och udden är riktad mot moderniteten vars auktoriteter – forskning och myndigheter – inte går att lita på. I stället ska vi förlita oss på ”urgamla kunskaper”. Vi ska detoxa, kroppen ska renas med råkost och själen med medveten närvaro. I det nya sundhetsparadigmet finns det plats för biodynamisk ockultism, men inte för förtjockningsmedel.
I botten finns samma strävan efter renhet – och underförstått samma intolerans gentemot det orena och urartade – som i drömmen om den återupprättade, råa maskuliniteten. Det är inte en slump att mannen som för mytopoetikens baner i 2014 års Sverige är vegankock, yogainstruktör och renlevnadsmänniska. Det är ett tecken i tiden, vars historiska konnotationer oroar.
Marcus Priftis