Under den senaste tiden har jag varit med i TV4:s pratprogram inte mindre än två gånger. Dels i Efter tio hos Malou von Sivers, och dels i Jenny Strömstedts direktsända pratprogram. Gjorde säkert helt okej ifrån mig båda gångerna, även om det kändes jobbigt.
Ja, TV är inte alls mitt medium. Jag blir lätt yvig och viftar med armarna och pratar högt och mycket, samtidigt som jag är så överdrivet medveten om vilka tics jag absolut inte får ticsa. Den konstgjorda miljön på temat ”mysigt designvardagsrum mitt i en hangar full av sladdar, kranar och stativ” gör också sitt till, liksom att alla andra tycks vara så totalt bekväma i situationen. Innan Malou-sändningen gick igång satt min ”kombattant” och småskojade lite med värdinnor och researchers, medan jag satt ensam i ett hörn, sög sammanbitet på en pappmugg dåligt kaffe och lyssnade på Dropkick Murphys på repeat. (Worker Song och Bastards on Parade, för den specialintresserade.)
Nej, radio är mycket mer min grej. Men visst blev det rätt okej till slut ändå?
Se inslaget i Jenny Strömstedt
(Pga upphovsrätt och teknisk analfabetism går det inte göra inbäddade länkar)